Och det verkade lovande; första dagens första seminarium skulle handla om framtiden. Wow! tänkte jag och gick dit med spänd förväntan.

Det skulle jag nog inte ha gjort. Allt började nämligen med en helt ointressant och onödig undersökning av svenskarnas intresse för eboken och läsplattor – som även beställaren Svensk bokhandel förklarade var ganska meningslös efteråt. (Läs mer här).
Efter det pratade Arild Bjørn-Larsen om norska bokbranschens arbete med digitalisering (se hans presentation här). I den påföljande frågestunden ställde jag frågor om varför bokbranschen inte tittar på andra branscher som genomgått samma digitala förändring. Bokbranschens riktmärke är nämligen försäljning av enstaka exemplar, men alla andra branscher som gått igenom samma skeden har ju förstått att ett enskilt exemplar i sig (dessutom med DRM-skydd) inte har något ekonomiskt värde för mottagarna, utan att det är tillgången till allt som möjligtvis kan värt att betala för (jämför med prenumerationstjänster som Spotify, Voddler eller Headwebs kommande satsning).

Frågan bemöttes med ett “ja, det är så här vi tänkt nu åtminstone”. Varför människors beteende skulle ändras för att innehållet är text snarare än film eller musik, fick jag inte något svar på. De hade helt enkelt inte tänkt i de här banorna, är min reflektion.
Frågan ledde till lite diskussion och en man i publiken (antagligen från ett förlag) sa något i stil med: “Artister kan ju turnera och tjäna pengar på annat – men en författare kan ju bara skriva och framföra sitt material i text”… Well. För det första är det ju inte sant. En författare är ju jätteintressant att lyssna på som föreläsare och talare, men även om det varit så att det inte gick att “turnera” med berättelser – så hade det ju inte spelat någon roll. Det här är inget som läsaren tar hänsyn till! (Lite som att jag skulle lyssna på all musik digitalt – men inte bandet X som jag skulle köpa skivor med – för att de inte turnerar…).
Det samma gäller ju dessutom film. En konstform, ett media, som är betydligt svårare att turnera med än berättelser/information (som ju är det som gör författare och deras arbete intressant – inte om de presenteras på papper).

Detta påpekade jag också, men diskussionen kom inte vidare eftersom seminariet avbröts på grund av tidsbrist – precis när det började bli lite intressant.

Efteråt hoppade ett par människor på mig och ville höra mer om mina tankar om branschen. De hade tänkt i samma banor. Sveriges Radio P1 gjorde också en intervju med mig (lyssna här).

När framtidsseminariet var slut stressade folk iväg till sina montrar, och snacket om framtiden var över för den här gången. “Nu har vi gjort årets reality check – ingen annan gör något med det digitala, så då behöver väl inte vi heller det”, kändes det som att alla förlagen tänkte när de gick ner för trappan till mässgolvet.

Men så är nog inte fallet. Digitaliseringen kommer, det är ingenting som går att stoppa eller för den delen kontrollera. Och för att ha något finger med i spelet även efter den stora tsunamin av digitaliserad text sköljt över även bokbranschen så måste de börja engagera sig. De måste sluta blunda och sluta bygga fördämningar som de tror att de kan kontrollera händelseförloppet med. De måste samtala, sätta sig in i vad en digitalisering av boken betyder – för läsarna, för författarna, för branschen – och prata om vilken roll de ska ha framöver. Den kommer nämligen med största sannolikhet att se helt annorlunda ut än den roll de har idag.

Några fler planlagda branschseminarier dök inte upp på mässan. Visst, några enskilda samtal i några enskilda montrar, tangerade kanske framtidsdiskussionen – men några stora djupgående samtal mellan förlag, författare, distributörer, teknik och läsare, ägde aldrig rum. Hela händelsen resulterade i att jag skrev den här texten: “Utebliven diskussion om framtidens bok, eller; Vi måste prata…, som fick ett bra mottagande. Men föga hjälpte det.

Den förväntansfulla och positiva känsla jag hade när jag klev in på Svenska mässan i torsdags försvann alltså så fort branschfolket lämnade rummet för att sälja pappersböcker i montrarna. Det är synd.
Främst för branschen själv. Vi andra – “läsarna” – kommer nämligen att klara oss utmärkt i en digitaliserad värld. Vi kommer att få tillgång till alla världens historier och berättelser, troligtvis gratis, och vi kommer att få ta del av en teknikutveckling som enbart kommer att förfina och berika vårt läsande. Vår kontakt med författarna blir djupare och mer intensiv. Vår kontakt med andra läsare blir också den större och mer djupgående och berikande.

Branschen däremot – om ni fortsätter med samma ignorans inför framtiden kommer ni att få det jobbigt. Och det kommer bara bli svårare och svårare att berättiga och påverka er makt över innehållet, ju längre tid ni väntar. Väckarklockan har ringt. Ni blir inte piggare för att ni trycker på snooze en gång till.

Tåget går nu.

Som ni förstått har Bokensframtid.se spenderat dagen på Bokmässan. Det var öppningsdag och allt startades med Framtidsseminariet som jag skrev om här. Arrangör var tidningen Svensk Bokhandel (en tidning som jag för övrigt uppskattar många gånger – och som inte alls är sådär jättetrist som namnet annars tenderar att anspela), och allt leddes av chefredaktören Lasse Winkler som sa en del kloka saker.

Det blev en liten intressant diskussion efteråt, som initierades av en intressant (och kort) frågestund. Men sen försvann alla ut i montrarna som om ingenting hade hänt eller inget mer fanns att fundera på.”Nu har vi klarat av det där med framtiden”.

Men det finns mer än så att säga. Betydligt mer.

Det saknar jag verkligen med Bokmässan. Diskussionerna, branschsamlingarna, de organiserade samtalen – om framtiden för branschen, men kanske framförallt om framtiden för boken, och e-boken. Men den uteblir. Det är tyst. Tyst. (Hörde ni knappnålen falla!). Istället läggs krutet på att kränga pappersböcker och lyssna på författarna.

Och visst är det frid och fröjd att det är så – om det inte vore för att ett gigantiskt teknikskifte väntar bakom krönet. Och alla låtsas som att det inte händer. Som att inget kommer att hända om ingen påskyndar den. Men. “Inom 1-2 år kommer det explodera, kanske redan i vinter” sa Lasse Winkler. Vare sig förlagen vill det eller ej. Och vi är många som tror på samma utveckling.

Men branschen chillar -  ytterligare en påse Ahlgrens bilar till monterbesökarna hälls upp och ytterligare några ex av förra årets försäljningssuccé krängs till extrapris på papperspocket…

Jag säger det igen: Hela bokbranschen är under samma tak i fyra dagar. Fatta möjligheterna – men ingenstans finns det planerade samtal inom branschen om framtiden. Ingenstans.

Förmiddagsseminariet om framtiden/eboken var första gången (!) under de 25 åren som Bokmässan har funnits, som ett seminarium riktade sig till bransch och media och inte främst till deras kunder. Första gången! Det borde ju vara fyra hela dagar med seminarium om branschens möjligheter och problem. Inte 45 minuter.

Avslutningsvis ett konkret förslag från Bokensframtid.se: Dra ihop alla förlag, författare, konsumenter, mellanhänder, bokdistributörer, bibliotek, bokhandlare och journalister som vill tala om e-boken, om framtidens boktjänster, om dagens boktjänster, om möjligheter och förhoppningar. Vi kan ses i ett kafé eller i ett pressrum eller mitt på mässgolvet. Hur och var är inte så viktigt – det viktiga är att det händer, och att en konstruktiv diskussion börjar ta fart.

Nå, är ni på?

Undersökningen var gjord av Arne Modig från Novus Opinion som också presenterade siffrorna.

Vad visade då undersökningen? Ingenting skulle jag vilja säga.

Det här: I princip har ingen testat eboken, i princip har ingen läst en ebok, i princip ingen har en läsplatta och i princip har ingen sett möjligheterna med en digitaliserad bokvärld.

Undersökningens slutsats var: “vänteläge för digital teknik”. Jo men visst.

Problemet är ju att läsarna inte vet vad de vill ha förrän de har set det!

Och nästan inga (svenskar alltså) har ju sett en eboksläsare ännu, och det finns ju knappt några eböcker tillgängliga (i Sverige) över huvud taget. Varför är det så? För att folk inte vill ha det? Nej. För – och det här är viktigt – att den svenska bokbranschen inte har tagit de här möjligheterna till sig. De har inte visat läsarna och allmänheten vad som skulle kunna hända när all information blir tillgänglig för vem som helst, var som helst – och i förlängningen – hur billigt som helst.

“Siffrorna har ett betydande mått av osäkerhet i sig” avslutas presentationen. Jo men visst. Ni har frågat helt fel personer till exempel. Se här: 9 av 10 föredrar ljudböcker på CD framför nedladdade MP3or – det säger väl allt. (Men helst av allt vill man väl streama dem direkt i mobilen när du sitter på bussen? – en fråga som inte ens undersökaren verkar ha funderat på?). Och många tyckte att en e-bok skulle ha samma pris som en pappersbok i hårdpärm – även om det fanns en pocket som kostade 30% av så mycket.

Så – var det här ett steg längre bort från ebokens genomslag nu då? Absolut inte. För det bästa är att det inte spelar någon roll vad förlagen eller branschen tycker. Om inte de vill vara med och utveckla framtidens bok så kommer någon annan aktör att göra det. Titta på Amazon, titta på Apple – titta på musikbranschen.

Grundregel nummer 1: E-bokens TOTALA genomslag är aldrig längre bort än att en (1) leverantör (Apple?) släpper en (1) smooth läsplatta.

Då kommer alla vilja ha eböcker, oavsett va de sa i september 2009. Och oavsett om bokbranschen vill det eller inte.

PS. Att det här är den första presskonferensen med branschinriktning sedan starten (50? 25 år sedan..) är ju helt otrolig – hur kan man inte ta tillfället i akt att prata om de här sakerna när ALLA i hela branschen är på plats?