Och det verkade lovande; första dagens första seminarium skulle handla om framtiden. Wow! tänkte jag och gick dit med spänd förväntan.

Det skulle jag nog inte ha gjort. Allt började nämligen med en helt ointressant och onödig undersökning av svenskarnas intresse för eboken och läsplattor – som även beställaren Svensk bokhandel förklarade var ganska meningslös efteråt. (Läs mer här).
Efter det pratade Arild Bjørn-Larsen om norska bokbranschens arbete med digitalisering (se hans presentation här). I den påföljande frågestunden ställde jag frågor om varför bokbranschen inte tittar på andra branscher som genomgått samma digitala förändring. Bokbranschens riktmärke är nämligen försäljning av enstaka exemplar, men alla andra branscher som gått igenom samma skeden har ju förstått att ett enskilt exemplar i sig (dessutom med DRM-skydd) inte har något ekonomiskt värde för mottagarna, utan att det är tillgången till allt som möjligtvis kan värt att betala för (jämför med prenumerationstjänster som Spotify, Voddler eller Headwebs kommande satsning).

Frågan bemöttes med ett “ja, det är så här vi tänkt nu åtminstone”. Varför människors beteende skulle ändras för att innehållet är text snarare än film eller musik, fick jag inte något svar på. De hade helt enkelt inte tänkt i de här banorna, är min reflektion.
Frågan ledde till lite diskussion och en man i publiken (antagligen från ett förlag) sa något i stil med: “Artister kan ju turnera och tjäna pengar på annat – men en författare kan ju bara skriva och framföra sitt material i text”… Well. För det första är det ju inte sant. En författare är ju jätteintressant att lyssna på som föreläsare och talare, men även om det varit så att det inte gick att “turnera” med berättelser – så hade det ju inte spelat någon roll. Det här är inget som läsaren tar hänsyn till! (Lite som att jag skulle lyssna på all musik digitalt – men inte bandet X som jag skulle köpa skivor med – för att de inte turnerar…).
Det samma gäller ju dessutom film. En konstform, ett media, som är betydligt svårare att turnera med än berättelser/information (som ju är det som gör författare och deras arbete intressant – inte om de presenteras på papper).

Detta påpekade jag också, men diskussionen kom inte vidare eftersom seminariet avbröts på grund av tidsbrist – precis när det började bli lite intressant.

Efteråt hoppade ett par människor på mig och ville höra mer om mina tankar om branschen. De hade tänkt i samma banor. Sveriges Radio P1 gjorde också en intervju med mig (lyssna här).

När framtidsseminariet var slut stressade folk iväg till sina montrar, och snacket om framtiden var över för den här gången. “Nu har vi gjort årets reality check – ingen annan gör något med det digitala, så då behöver väl inte vi heller det”, kändes det som att alla förlagen tänkte när de gick ner för trappan till mässgolvet.

Men så är nog inte fallet. Digitaliseringen kommer, det är ingenting som går att stoppa eller för den delen kontrollera. Och för att ha något finger med i spelet även efter den stora tsunamin av digitaliserad text sköljt över även bokbranschen så måste de börja engagera sig. De måste sluta blunda och sluta bygga fördämningar som de tror att de kan kontrollera händelseförloppet med. De måste samtala, sätta sig in i vad en digitalisering av boken betyder – för läsarna, för författarna, för branschen – och prata om vilken roll de ska ha framöver. Den kommer nämligen med största sannolikhet att se helt annorlunda ut än den roll de har idag.

Några fler planlagda branschseminarier dök inte upp på mässan. Visst, några enskilda samtal i några enskilda montrar, tangerade kanske framtidsdiskussionen – men några stora djupgående samtal mellan förlag, författare, distributörer, teknik och läsare, ägde aldrig rum. Hela händelsen resulterade i att jag skrev den här texten: “Utebliven diskussion om framtidens bok, eller; Vi måste prata…, som fick ett bra mottagande. Men föga hjälpte det.

Den förväntansfulla och positiva känsla jag hade när jag klev in på Svenska mässan i torsdags försvann alltså så fort branschfolket lämnade rummet för att sälja pappersböcker i montrarna. Det är synd.
Främst för branschen själv. Vi andra – “läsarna” – kommer nämligen att klara oss utmärkt i en digitaliserad värld. Vi kommer att få tillgång till alla världens historier och berättelser, troligtvis gratis, och vi kommer att få ta del av en teknikutveckling som enbart kommer att förfina och berika vårt läsande. Vår kontakt med författarna blir djupare och mer intensiv. Vår kontakt med andra läsare blir också den större och mer djupgående och berikande.

Branschen däremot – om ni fortsätter med samma ignorans inför framtiden kommer ni att få det jobbigt. Och det kommer bara bli svårare och svårare att berättiga och påverka er makt över innehållet, ju längre tid ni väntar. Väckarklockan har ringt. Ni blir inte piggare för att ni trycker på snooze en gång till.

Tåget går nu.