Så här:

Det finns ett världsomspännande nätverk där människor världen över kommunicerar och utbyter information. Alla journalister, alla författare, alla forskare, alla universitet, alla högskolor, alla smartskallar, alla makthavare och alla specialister använder detta nätverk för att hitta information, ta del av varandras teorier och för att fördjupa sig på sitt område. Men det är även öppet för vanliga människor att söka kunskap och information om världen – nätverket används av alla, till allt möjligt. Man kan nog, utan att överdriva, säga att det världsomspännande nätverket har fört mänskligheten och vår kunskap om oss själva, och andra, framåt. Det har blivit en viktig del för vår utveckling som civilisation. En del i evolutionen.

Vid sidan om det här världsomspännande nätverket finns en gigantisk kunskapsbank som främst är lagrad i böcker. All vår kunskap, all vår historia, alla våra berättelser – allt som vi någonsin lärt oss om oss själva och andra, finns samlat i de här böckerna. Det är en jättestor och en jätteviktig del av vilka vi är och var vi kommer från. Men även vart vi är på väg. Genom historien har vi spenderat mycket tid, energi och pengar för att förvalta och tillgängliggöra de här böckerna, just för att de  berättar vår historia på ett beständigt och effektivt sätt.

De här två fenomenen är idag helt skilda från varandra – det digitala nätverket som vi kallar internet och den stora kunskapsbanken som finns i böcker, är inte kompatibla. Trots att det är på internet som möjligheterna till interaktion och konversation om informationen är som störst, och spridningen som effektivast och billigast, så är inte böckerna tillgängliga där. Mycket av den information som vi under årtusenden har samlat ihop, är exklusivt distribuerad i pappersböcker. Den finns inte tillgänglig i den värld där den skulle göra som mest nytta.

Det borde därför ligga i allas djupaste intresse att göra den pappersburna kunskapsbanken (och det kulturarv som den representerar) tillgänglig i den form som vi främst behöver den och kan ta del av den. Det tror jag alla tänkande människor, intresserad av innehållet eller ej, kan hålla med om.

Problement är alltså definierat: Vårt kulturarv och vår samlade kunskap finns inte tillgänglig för oss i den utsträckning och det format som vi vill och som vi behöver.

Det här påverkar oss på lite olika sätt. Jag tänker inte gå in så mycket på exakt hur, men det kanske främsta och tydligaste exemplet är ju att vi tenderar att välja bort de informationskällor som inte finns tillgängliga på internet, som är svåra att hitta och söka i – ett steg som i sig är helt naturligt och mänskligt, kan jag tycka. Att hitta information gömd i en pappersbok är idag betydligt svårare än att hitta information gömd på internet, i de allra flesta fall. Och anledningen till att det är så – att det är enklare att hitta något på internet trots att antalet skrivna ord är betydligt fler på nätet än i alla världens pappersböcker – har vi främst ett företag att tacka för; Google.

Google har skapat en tjänst som tillgängliggör, sorterar och prioriterar informationskällor åt oss på nätet (genom att analysera användarmönster visserligen, egentligen sorterar och prioriterar vi informationen själva) på ett bättre sätt än vad tusentals års biblioteksverksamhet har klarat av. Och idag är de här sökfunktionerna något som vi aldrig skulle klara oss utan, de är de viktigaste funktionerna på internet.

Hur som helst, Google är bra att sortera och prioritera den informationen som finns tilgänglig på nätet för oss, men de insåg också att vi faktiskt känner oss begränsade av utbudet på internet. Det finns så mycket information, kunskap, berättelser och texter som inte finns tillgängliga där – som vi saknar. För även om internet många gånger kan verka oändligt, så är det faktiskt inte det. Stora luckor i vår gigantiska kunskapsbank som vi samlat på oss, är inte tillgängliga. För mycket information är låst till pappersböcker.

“Det här måste vi ju göra någonting åt!”, tänkte Google.

Det är oktober 2004 och Google är på bokmässan i Frankfurt för att lansera sin nya satsning Google Print, som snart döptes om till Google Book Search (vanligtvis kallat Google Books). De är entusiastiska. Visionen är att göra internet mer komplett, att tillgängliggöra all den tryckta kunskap, information, kultur och historia som inte finns tillgänglig på internet. För de flesta låter det som om att de fått ett slag av hybris – men de har tekniken, de har kunskapen, de har visionen, och de har de ekonomiska medlen för att förverkliga detta. En helt unik position.

Vi som satt hemma framför våra datorer och böcker tyckte den här nyheten var helt fantastiskt.

Under de kommande åren skapar så Google nära kontakter med några av världens mest välsorterade bibliotek – som självklart ger tummen upp på deras förfrågan om de får göra bibliotekens innehåll mer tillgängligt – alla bibliotek ser nyttan och möjligheterna med initiativet. “Härligt! Nu kör vi!”, tänker Google och börjar  investera i teknik för att kunna förverkliga det här. De bygger scanningsutrustningar, programmerar plattformar för att kunna göra böckerna tillgängliga, och verktyg för att göra dem sökbara. Slutligen kan man äntligen börja digitalisera böckerna.

…klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick… osv.

Några år senare, hösten 2009, har man scannat in över 10 miljoner titlar. 10 miljoner titlar.

10 miljoner verk där världshistoriens största författare, forskare, tänkare och historieberättare finns representerade. Vilken skatt, de måste känna att de sitter på. Vilken tjänst de gör världen.

10 miljoner är mycket, men det är inte allt. Det finns någonstans mellan 80 och 185 miljoner titlar i världen och att Google själva skulle digitalisera allt det är kanske inte så realistiskt, men att koncentrera sig på de för många viktigaste titlarna är absolut inte uppnåeligt. Med 10 miljoner böcker kommer man långt. Som jämförelse rymmer världens i särklass största bibliotek, Library of Congress i USA, omkring 23 miljoner titlar i sin samling. Med 10 miljoner titlar är man alltså redan på god väg att uppfylla sin vision.

Nu skulle det bara ut på nätet också.

* *
 *

Ny scen.

“Det känns jätteskönt. Nu är vi inte med i avtalet längre, och vi hoppas att de svenska böcker som redan skannats in nu tas bort”  /Pia Janné Nyberg på Svenska Förläggareföreningen i Sydsvenskan.

“Det är oerhört glädjande. Det visar att den analys vi gjorde om att inte vara med i avtalet över huvud taget var riktig”  /Bonniers förlagsjurist, Dag Wetterberg i  samma artikel.

Jag sitter på ett hotellrum i Stavanger. Det regnar ute. Det är lördagen den 14 november 2009 och jag läser att Google – det företag som drivit, finansierat och trott på visionen om den tillgängliga informationen, den tillgängliga kunskapen – har förlorat. Förhandlingarna med bokbranschen om rättigheterna till att tillgängliggöra det inscannade materialet har havererat. Förläggarna tvingar Google att ta död på sin vision om ett komplett internet – om den tillgängliga litteraturhistorien, om den tillgängliga kunskapen, om det tillgängliga kulturarvet. De får inte tillgängliggöra en endaste bok från Europa. Eller Asien. Eller Sydamerika, Eller Afrika. Google är mycket besvikna.

Förläggana i sin tur är överlyckliga. De skålar i Champagne, dunkar sig själva i ryggen, hurrar för att de lyckats stoppa den stora elaka draken.

I Stavanger tilltar regnet utanför hotellfönstret.

* * *

Jag tänker: Hur kunde det bli så här?

Sedan Google startade sina hemmabyggda scanningsapparater har de varit i förhandlingar med bokbranschen om tillgängliggörandet av det inscannade materialet. Upphovsrätten kräver nämligen rättighetsinnehavarens godkännande av varje återpublicering av texten, något som bokbranschen inte varit helt intresserade av att ge Google. En stor skugga av skepsis har legat över bokbranschen så fort Google Books har kommit på tal. Man har varit misstänksam och fientlig till hela projektet, från början. Det är åtminstone känslan jag fått efter att ha följt den i tidningen Svensk Bokhandel och på internet. Det häller både de svenska förläggarna och utländska förläggarna.

Google trodde dock stenhårt på sin idé och ville förverkliga visionen. För internets bästa, för människors bästa, och säkerligen också för Googles bästa ur ett längre perspektiv. Men det avtal som de vill att bokförläggarna ska skriva på, godkänns inte.

Många förlag, de flesta tror jag, valde att acceptera avtalet – men många vägrade och kände sig överkörda. Förhandlingarna hade pågått länge men något avtal som båda parter kan komma överens om finns inte. Och i november 2009 meddelas att  amerikansk domstol lär förbjuda Google att skanna in och tillgängliggöra böcker vars rättighetsinnehavare inte är från USA, Kanada, Australien eller Storbritannien.

Det är svårt för en utomstående att sätta sig in i kontrakten till 100% – men jag kan ju se vad som händer. Många förlag valde att faktiskt acceptera avtalet, så jag tänker att det inte kan ha varit så fruktansvärt förskräckligt på alla sätt. Kanske inte det mest perfekta fördelaktiga avtalet, vad vet jag, men absolut inte helt otänkbart heller – de flesta förlagen skrev ju faktiskt under det. Även författarna och deras organisationer var positiva till avtalet, vilket är ett gott tecken. De uppmuntrade till och med förläggarna att skriva under – författarna såg fördelarna och ville vara med i Google Books. Men förläggarna vägrar.

“Det handlar inte om ett Google-hat. Det handlar om invändningar mot ett avtal där vi trots allt är en av parterna”, skrev Piratförlagets Mattias Boström till mig på Twitter. Jag hade precis besvärat mig över förläggarnas, som jag uttryckte det, “Google-hat” och jag beklagade mig över att förhandlingarna strandat.

Utan att lägga för mycket vikt vid det svaret tror jag ändå att det representerar ganska många av de nej-sägande förläggarnas tankar kring projektet. Att de helt enkelt har avböjt ett erbjudande där de är en av parterna, av säkert olika skäl. Någonting som man gör i alla företag, hela tiden.

Och visst, kanske handlar det främst om siffror och procent i ett avtal mellan potentiella affärspartners. Men samtidigt tycker jag att man måste komma ihåg att det faktiskt inte är vilket avtal som helst vi pratar om här. Inte vilket projekt som helst.

Känslan är att förläggarna stirrar sig blind på detaljer, och liksom missa den stora bilden. Vinningen är ju trots allt så otroligt stor för så otroligt många människor, hur hippiskt det än låter. Nu förstör några få, för väldigt väldigt många.

Det betyder inte att förläggarna ska ge bort alla sina rättigheter utan någon som helst vinning. Att de ska bli utnyttjade och känna sig överkörda. Där har båda parter ett ansvar, självklart. Men att som utomstående konsument och informationstörstande människa, stå bredvid och se att de två parterna inte kan komma överens – det är ganska så frustrerande, minst sagt. Att något i sammanhanget så banalt som ekonomiska detaljer i ett avtal kan stå i vägen för ett sällan skådat jätteprojekt för kulturen och demokratin är tråkigt. Och lite oförståeligt. Någon direkt action plan för hur förlagen ska tillgängliggöra materialet på annat sätt, har heller ingen sett, vilket kanske hade neutraliserat bilden av förläggarna något. Hur som helst är det frustrerande att de inte kunde komma överens.

En liknande frustration tror jag många kan känna igen från att följa FN:s klimatförhandlingar – där några få aktörer vägrar se utanför sina egna domäners intressen, missar helheten och den stora vinningen för alla, och istället stirrar sig blind på detaljer i ett avtal som kanske inte är det helt perfekta fördelaktiga avtalet för just dem. Ibland måste man resa sig över det, kan jag tycka.

Så, är det kört nu då?

Nej, det får vi väl inte hoppas. Men processen att göra den inbunda informationen tillgänglig likt Googles vision, känns nu nästan lika långt bort som innan Google startade sitt uppdrag. Det ser mörkt ut, kan man säga.

Men jag är optimistisk. En lösning kan vara att låta författarna få större utrymme i förhandlingarna. De vill ju att ett avtal ska träffas, och samtidigt har de ju ett intresse av att ges en så bra ekonomisk deal av Google som möjligt. Men framförallt vill de ju bli lästa, och fortsätta vara relevanta, och då måste de vara tillgängliga.

En annan lösning är att övertyga förläggarna om att deras möjligheter faktiskt blir större med Google Books, inte mindre. Jag är helt säker på att det kommer att finnas mängder med affärsmöjligheter kvar för förlagen, även om deras material finns på Google Books. Google Books är liksom början, inte slutet. Det har vi sett tydligt inom musikbranschen och filmbranschen, att de som väljer att inte följa med teknikutvecklingen och finnas tillgängliga på de nya plattformarna – faktiskt tar stryk av det. De tappar sin relevans, helt enkelt. Dessutom är ju inte Googles avtal exklusivt, vilket betyder att förläggarna kan skapa egna digitala tjänster om de vill. Parallellt.

Som sagt, Google Books är början – inte slutet.

* * *

Ny scen.

I kristallkulan spelas det upp en scen från en inte allt för avlägsen framtid.
Stämningen är tät, man förstår att det är viktiga saker som händer. Historieböckerna tittar på.

Titta! Ser ni hur de höjt blicken? Hur de har lämnat sina särintressen hemma och på ett Jed Bartletskts vis fattat pennan. Ser ni att de ler, och hur förväntansfulla de ser ut! Och hör ni stråkarna!? Stråkarna!

Äntligen har förlagen och Google rest sig över sina vanliga åtaganden, de har skrivit på ett unikt branschöverskridande avtal. Alla världens böcker ska scannas in, alla ska de bli tillgängliga. Avtalet är undertecknat. En överenskommelse har nåtts. Alla ser glada ut där de står, även förläggarna.

Inte nödvändigtvis för att avtalet i sig var det mest fördelaktiga för dem – utan för att informationen, kunskapen, kulturarvet och berättelserna äntligen blir tillgängliga på riktigt. För alla.

Vilka hjältar de skulle bli.

Jag gillar bibliotek. Fantastiska byggnader och fantastiskt koncept. Fri kunskap. För alla. Oslagbart!

Igår var jag på en debatt på Malmö stadsbibliotek som Sydsvenskan arrangerade. Anledningen har ni säkert hört om – chefen för Malmö stadsbibliotek har lanserat en ny vision om biblioteket i framtiden, dessutom med engelsk titel, och kultureliten har blivit rasande och börjat skrika om att kommersialisering och sponsrade nöjesparker inte hör hemma i en kommunalt finansierad verksamhet. Och, allt ska vara som det alltid ha varit – även om utlåningen och besökarna sviker.

Kultureliten tycker att boken (underförstått pappersboken) ska vara i fokus. Bibliotekschefen tycker att människorna ska vara i fokus.

Först lite fakta:
En initierad skara på 14 000 personer står för 53% av lånen på Malmös bibliotek.
2/3 av av besökarna kommer till biblioteket utan att låna med sig en bok hem.

* * *

Gårdagens debatt, bibliotekets statistik om utlån, samt med ett givande samtal med Åke Nygren på Kista bibliotek, har fått mig att tänka ganska mycket på bibliotekets roll i framtiden.

Så här tror jag:

Idag finns det över 10 miljoner böcker digitaliserade (och därmed snart tillgängliga), en siffra som lär dubbleras inom kort, och sen dubbleras igen efter det snarare än vi tror. Då hamnar vi i en situation där i princip alla böcker, all kunskap, som finns, är tillgänglig för alla i hela världen. När det hänt dröjer det inte många kvartal förrän den samlingen blir gratis för alla användarna. Så funkar liksom internet. Först genom pirater och hack. Och sen genom reklamfinansierade tjänster. Och sen genom ett allmänt konsensus om att samhällsnyttan nog är stor om all kunskap blir tillgänglig för alla.
Parallellt sker utvecklingen av läsplattorna. Inom 12 månader lär det finnas en “måste ha!”-produkt som har smooth design och bra gränssnitt. Plötsligt vill alla ha läsplattor. Den blir lika vanlig, eller kanske ännu vanligare på sikt, än sin kompis MP3-spelaren.

Alltså. inom 5-10 år (alltid svårt med siffror – men det är nog en kvalificerad gissning) kommer all information som någonsin funnits finnas tillgängliga för vem som helst – gratis. Du kommer också att kunna ta del av den här informationen på ett helt nytt sätt och de olika texterna kommer att kopplas ihop med varandra på ett sätt som kommer få konsekvenser vi ännu inte kan föreställa oss. Det kommer förändra allt lärande, allt läsande. Skönlitterärt så väl som fakta.

De här tjänsterna/databaserna kommer antagligen vara relativt frikopplade från den traditionella biblioteksvärlden och bokbranschen. Utvecklingen drivs av andra typer av företag, med en teknikinriktning (tex Google). De traditionella aktörerna kommer så klart att ha ett finger med i spelet, men eftersom de är lite sega nu (ja, nu-nu, idag) och inte vill hoppa på tåget fullt ut idag, så kommer de få svårare att påverka sin roll och sitt inflytande framöver. Det straffar sig inte nu, utan syns först om 4-8 år någonting.

Så vad är då bibliotekets roll i det här?
Bibliotekens roll tidigare har ju främst handlat om ett förvaltande och ett tillgängliggörande av material. Distributör för text, har man varit. Tyvärr har ju många missförstått det här och trott att pappersboken varit bibliotekets grundbult – självklart har det aldrig varit så. Det är historierna, berättelserna, lärandet och informationen som varit deras stöttepelare. Pappersboken är bara ett sätt att distribuera och arkivera dessa på. I de allra flesta fall även det bästa sättet att distribuera och arkivera dessa på.

När man förstår det är framtiden ganska så enkel. Och tydlig. Ingen kommer att gå till biblioteket för att låna en pappersbok. Läs det där igen. Ingen kommer att gå till biblioteket för att låna en pappersbok.

Hur kan jag säga så!? För mig handlar det om tillgänglighet, endast. Se här till exempel, varför ska jag…
1. Leta upp lånekortet (hittar det givetvis inte – ligger inte i byrån där det ska)
2. Sätta mig på cykeln och cykla till biblioteket (det regnar säkert också! gör ju alltid det i dystopiska framtidsutsikter?)
3. Gå in på biblioteket och söka i deras datorer efter vilken hyllbeteckning som den fysiska boken kan hittas under…
4. Leta upp en bibliotekarie som kan berätta för mig var jag hittar den där hyllan…
5. Leta rätt på boken i hyllan, gå till en utlåningsdisk, betala 10 kr för att jag inte hittade lånekortet och istället måste använda det egentligen betydligt bättre sättet att identifiera mig med – min ID-handling i form av mitt körkort.
6. Cykla hem (..i regnet!)
7. Väl hemma kan jag läsa boken (eller kanske bara de tre kapitel i boken som jag verkligen behöver) och sen cykla tillbaka några veckor senare för att lämna igen den (och betala böterna på 13 kronor för att den är försenad).

Bättre kan vi! Let me google that for you, liksom. Det går att distribuera text enklare än så. Enda anledningarna att vi gör det idag är att 1, informationen finns bara där; 2, pappersboken är i många fall fortfarande det bästa sättet att tillgodogöra sig stora mängder information på och 3; det är gratis att låna. När detta förändras eller får konkurrens kommer vi att se nya beteenden.

Och, som jag sa ovan, det är bara en tidsfråga innan all information blir tillgänglig digital. Gratis. Då finns exakt samma text “på nätet” som i pappersboken. Samma författare, samma formulering. Samma upplaga – och alla upplagor innan och efter, dessutom. Jag når den på några klick, och hittar även andra titlar som utvecklar det som mina tre kapitel jag visste att jag behövde läsa handlar om, eftersom användarkommentarer, metadata och automatgenererade filtreringar har tipsat mig.

Jag läser dessutom texten smidigt på min läsplatta där jag kan söka och bokmärka olika sektioner i de olika böckerna, slå upp konstiga ord direkt i ordlistan osv osv.

* * *

Vad ska jag med biblioteket till i framtiden när det finns bättre sätt att distribuera text på?
Det var det jag hade hoppats att “biblioteksstriden” på Malmö stadsbibliotek skulle ha handlat om. Det gjorde den inte, tyckte jag. Men vi skulle behöva en ny debatt. En konstruktiv debatt. Där utvecklingsmotståndarna kan stanna hemma (och kanske läsa en bok? vad vet jag). Och där de som faktiskt ser och välkomnar den här förändringen kan debattera om hur biblioteken ska agera då. Vilken nytta de ska göra. Det är väldigt viktigt.
Bibliotekets framtid är ingen angelägenhet för oss gamlingar som bevittnade “biblioteksstriden” i förrgår (jag är 27, och nog omkring 30 år yngre än medianen där inne). Bibliotekets framtid är främst en angelägenhet för samhället och barn/ungdomar. Den senare kategorin var, symptomatiskt, inte i närheten av biblioteket.

Hur som helst, bibliotekets huvuduppgift; att göra texter tillgängliga för en allmänhet, kommer helt enkelt inte vara lika viktig längre. Att hitta informationen kan vi göra själva och bättre. Och biblioteket kan aldrig ha i närheten av lika många pappersböcker i sina bokvalv som det går att lagra på bara några hårddiskar – och aldrig få fram informationen lika fort. Inte heller koppla ihop den på samma sätt. (Och jag slipper cykla i regnet för att få tag på den!)
Och det här med att förvalta… ja, det sköter ju sig lite av sig självt på nätet. En backup här, en backup där, så är det fixat. Ingenting försvinner från internet.

Så, vad ska jag med biblioteket nu då? Är det en kulturinstitution som sett sina viktigaste dagar?

Jag hoppas inte det. Och när jag lyssnade på Elsebeth Tank [fin hemsida förresten!], chef för Malmö stadsbibliotek under debatten, så fick jag faktiskt – hör och häpna! – lite hopp om att biblioteket hade förstått sin roll i framtiden. Jag tyckte hennes vision var bra. Om jag har någon kritik så skulle det snarare handla om att den var för försiktig i sin framtidsvision – även om jag förstår varför nu när jag sett vilka känslor de här förändringarna sätter igång…

Tillbaka till frågan – vad ska biblioteken göra? Jo, biblioteken ska ju givetvis fortsätta att jobba på tillgängligheten. Och förvaltningen av våra böcker, vårt kulturarv, är så klart viktigt av många olika anledningar. Men att det skulle vara deras huvuduppgift i framtiden ställer jag inte upp på. Bibliotekens roll i framtiden kommer snarare att vara av en annan karaktär. Som framförallt kommer att handla om att inspirera.

2019 när någon frågar Malmö stadsbibliotek vad deras funktion i samhället är kommer svaret att vara: Vi inspirerar människor att ta del av information, berättelser, historier och lärande. Vi vill göra våra medborgare smartare, kunnigare, mer pålästa, hungrigare, mer allmänbildade och mer inspirerande för sina medmänniskor. Hur vi gör det? Olika.

Flummigt va?

Men så är det. Allt är tillgängligt, överallt, gratis. Alla kan hitta vad som helst, när som helst.
Det enda som återstår då är ju att vi måste vilja hitta och ta del av informationen. Det är Bibliotekets viktigaste roll framöver. Att inspirera folk att ta del av för dem ny information och för dem nya berättelser. Att inspirera folk att ta del av för dem ny information och för dem nya berättelser. Att inspirera folk att ta del av för dem ny information och för dem nya berättelser.

Hur man ska göra detta finns det mycket att säga om. Jag tänker nog inte gå in på alla de sättet jag kan tänka mig att det sker på, men att bibliotekets roll och inriktning kommer att behöva förändras mycket är inte svårt att förutse. Och det kan nog dessutom behöva göras ganska så fort… (Som sagt, 14000 pers på Malmöbibblan står för hälften av stadens lån. Malmö som har 300 000 invånare.)

För om biblioteket ska kunna utvecklas med sin roll, och vara i framkant i utvecklingen snarare än långa steg efter, så måste man påbörja omställningen nu. Det är ett stor skepp som ska navigeras. Framförallt så är det betydligt enklare att inspirera och influera människor om man redan har ett stark inflytande och en stor trovärdighet och tillit hos dem (alla älskar ju bibliotek, även de som inte går dit, men vad säger att det alltid kommer att vara så?). Arbetet måste alltså påbörjas innan det är allt för få människor som besöker biblioteken, innan bibliotekets positiva aura börjar blekna, annars kommer man helt enkelt inte ha den cred som behövs för att kunna samla, inspirera och uppmuntra invånarna att leta vidare i informationsöverflödet.

Här är en liten snabb lista med tankar som måste in på biblioteken, nu. Ingen fullständig action plan på något sätt. Men lite stödord. Fram till vägen som leder till större intresse och inflytande för biblioteken.

Lite “rakt ut” kanske, men det är följande som måste ske:

1. Ut med pappersböckerna
2. In med människorna
3. In med bästa wifi-uppkopplingen i stan
4. In med bästa kaféerna i stan.
5. Bästa lokalerna har ni redan, så mötesplatsanpassa dem istället – gör det enkelt för människor att samtala, tala, läsa, berätta, inspirera och inspireras.
6. Fram med bibliotekarierna! Ut ur arkiven, ner på golven. Träffa folk, debattera, uppvigla, kommentera. Väck intresse! Få liv i oss!
7. In med andra yrkesgrupper. Journalister, pedagoger, it-folk, företagsfolk, kreatörer, konstnärer, förläggare, syo-konsulenter, professorer, lärare och historieberättare.
8. In med inspirationen och kreativiteten!
9. Ut på stan! Biblioteket som en del i samhället och offentliga rummet. Självklart. Erbjud bibliotekets inspirationstjänster på andra platser än i de egna lokalerna.
10. In med författarna och artisterna – arrangera föreläsningar, debatter, samtal, spelningar, utställningar och liknande i mycket högre grad. Tänk brett!
11. Sluta fokusera på texten. Fokusera på lärandet, berättelserna, informationen och kulturen istället. Och människorna bakom och framför.
12. In med “kontexten”. Ge oss vårt läsande och lärande ett sammanhang. Materialisera den digitala texten på olika sätt. Möten är bara ett av många. Ni måste tillföra något till berättelserna och informationen.

Vad är då kvar av den traditionella biblioteksverksamheten?
Rätt mycket, antagligen. Men med väldigt mycket mera adderat. Ett av bibliotekens och bibliotekariernas största funktioner i framtiden tror jag blir som kuratorer och inkubatorer för idéer.
Peppa folket till lärande och fortbildning. Samt filtrera ut och uppmärksamma de ämnen/personer/strömningar som är intressanta just nu. Få folk att komma till biblioteket på samma sätt som vi idag går till lekparken, puben, resumés onsdags-öl, företagsinkubatorerna, sportarenan, biografen och stadsfestivalen. Bredda biblioteket, helt enkelt.

“Vad är då skillnaden mellan Espresso House och Stadsbiblioteket?” frågar du mig lite dissigt.
Svaret är enkelt: Kontexten så klart! Sammanhanget, människorna, innehållet, miljön, byggnaderna, inspirationen. En plats där människor möts för att prata litteratur, kunskap, lärande och kultur. Människor som är precis som du. Och du. Och du. Och du. Och jag. Och som pratar om de sakerna som vi alla vill. Ett öppet forum. En upplevelsepark med kunskap, lärande och berättande i botten.

Där har ni framtiden för ett levande bibliotek. Se nu till att ta möjligheten att göra något bra utav det. Fokusera på rätt saker och tänk längre än din pappersboks sista sida. Men, I tell you, det är dags att börja nu om biblioteket ska ha en fortsatt lika stark ställning i framtiden.

Eller i andra ord:

Alternativ A.
Biblioteket genomgår förändringen och blir en plats för kunskapsutbyte, fördjupning och inspiration för en stor del av stadens befolkning. Man kommer hit för att lyssna på intressanta föreläsare, historier, uppträdanden. För att jobba, för att träffa folk, för att träffa nya folk att anställa, för att skapa, för att dela med sig av information och reflektion, för häng, mys, inspiration och för att det är en fantastisk plats med mycket historia och kunskap i väggarna. Och för att, ja just det, höll nästan på att glömma! – man kommer till biblioteket för att läsa! Men inte för att låna.

Alternativ B.
Biblioteket fortsätter att vandra på den redan allt mer avsmalnande stigen. Det blir en kostsam kulturinstitution vars främsta uppgift blir att förvalta ett gigantiskt kulturarv som snart ingen vill ta del av på det sättet som det erbjuds. Från många lån till några få. Till få lån för några få. (I förlängningen: pengarna försvinner, ingen vill satsa på en verksamhet som ingen vill ha, och Alternativ A ovan tvingas igenom, men något årtionde för sent. Och då blir det svårt. Man måste rädda den krassliga relationen till biblioteket som skapats den senaste tiden och det kommer bli svårt att få de “unga och hungriga” människorna att vilja cykla till biblioteket…)

Nå? Det är bara att välja! Och kom ihåg: “Det kan gå väldigt fort från ‘Det är för tidigt att säga någonting om…’ till ‘Det är för sent för att göra någonting åt…’

Lästips: En artikel om ett bibliotek som slängt ut alla böcker hittar ni här (tipstack till någon på Twitter, kommer bara inte ihåg vem som postade den, sorry): http://www.boston.com/news/local/massachusetts/articles/2009/09/04/a_library_without_the_books/?page=full

Eller, jag bara skojade.

Givetvis handlade mötet om bokens framtid mer om bokens historia och tradition än om dess framtid. Mer om hur förlagens inbillade informationsmonopol ska kunna fortleva än om en sund och vettig diskusison där egenintresserna står tillbaka och vi zoomar ut för att se den breda bilden, helhetsbilden.

Och det är ganska intressant att se passiviteten i bokbranschen just nu. Det händer ju liksom inget. Det bara pratas. Men egentligen vill alla att det bara ska bli som det var förr. Att allt ska gå tillbaka till default mode igen. Som det alltid har varit.

Men informationsmonopolet är rivet. Informationen är fri. Snart finns allt tillgängligt. Det är det andra som ser till. Branschen själva kan inte stoppa det, hur mycket de än vill. Och vi är många miljarder som ser fram emot det. All information, alla böcker, som någonsin funnits, sökbara, indexerade, tillgängliga, gratis. Om boken överlever? Kanske. Kanske inte. Och det kvittar ju, det är innehållet vi vill åt. Inte formen. Men det kvittar inte för  branschen. Den traditionella branschen. De vill att allt ska vara som förr. Om själva bokbranschen överlever? Kanske. Eller säkert. Men under nya former.

Mänsklighetens todo-list just nu:
1. Gör all information och kunskap som någonsin funnits och finns tillgänglig för så många människor som möjligt.
2. Ta hand om naturen.
3. Ta hand om varandra.

Bokförlagens todo-list just nu:
1. Tjäna så mycket pengar som möjligt på det som vi alltid har tjänat pengar på.
2. Börja undersöka “det här med nya sätt att ta till sig information”
3. Börja undersöka sätt att överföra den gamla världen till den nya världen.
4. Utveckla ett smart DRM-skydd där det tidigare informationsmonopolet till synes upprätthålls även i den nya världen.

Vi är ganska många som tycker att det som står överst på mänsklighetens todo-list är viktigare än det som står på bokbranschens todo-lista.

Så hur möts de här två intressena? Maila så kommer vi och berättar.

4,2 miljoner nedladdningar av e-böcker och 3,2 miljoner lån av tryckta böcker
Att använda en e-bok är nu vanligare än att låna en tryckt bok. Antalet nedladdningar av e-böcker var förra året en miljon fler än antalet nya hemlån av tryckta böcker. Den prognos från 2007 som pekade mot ett trendbrott angående antalet lån och användningen av e-böcker har därmed infriats!

Fantastiskt!

De säger att det beror på bibliotekens satsning på digitala databaser och böcker som gjort att siffrorna nu ser ut som de gör. Enligt KB så satsades 72% av det totala förvärvsanslaget under 2008 på digitalt lagrad information.

läs här: Allt fler e-böcker lånas ut

Det finns en bok som heter Mannen från K-pax, skriven av Gene Brewer. Det är en varm och fin bok som blev en medioker film med Will Smith. Utan att gå in på detaljer så hävdar huvudpersonen att han kommer ifrån en annan planet, en slags utopia, där man kan inhämta all kunskap som någonsin ackumulerats i en typ av digitala bibliotek. Det som beskrivs är i stort sett Internet fast med allt innehåll som någonsin producerats.

En vision om böcker och Internet går att sammanfatta rätt kort egentligen. Internet idag är på ett sätt fyllt av innehåll. Det myllrar av kunskap, gammal som ny. På ett annat sätt är Internet helt tomt. Visionen för böcker på Internet borde vara att fylla Internet med innehållet i dessa böcker.

Det finns knappt några böcker alls på Internet. Romaner, faktaböcker, fotoböcker, deckare, dagstidningar, magazin osv. Tryckta saker av alla de slag lyser med sin frånvaro. Det går att hitta lite här och där. En torrent här, en torrent där. Någon betaltjänst där, någon betaltjänst där. Ingen av betaltjänsterna som finns är av något nytänkande slag dock. Det är den gamla modellen: köp ett(1) ex av boken, som PDF eller liknande, för ett pris i närapå nivå med den fysiska varan. Man kan dock hitta fler böcker, lättillgängligt och välsorterat, med kunnig personal att vägleda en på ett lokalt bibliotek i vilken svensk stad som helst. Varför finns inte den möjligheten på Internet?

Vi kommer från musikbranschen och betraktat från vårt håll är Internet idag byggt för oss. Det är nöjesbranschen som härskar. Myspace, Youtube, Facebook, bloggar, det är som att de är som gjorde för korta underhållande glimtar att skicka vidare. Internets puls är kort, inte gjort för trehundrafemtio sidor bok. Det finns nog ändå en vilopuls därute som bokvärlden inte tar till vara på.

Hur skulle en framtid se ut med all världens tryckta material tillgängliggjort på Internet se ut? En värld där materialet är sökbart och användbart i ordens mest bokstavliga mening. Möjligheter att bearbeta de tryckta orden, söka i dem, vidarebefodra dem. Vår förhoppning, och stora övertygelse, är att världen skulle kunna se ett kunskapshopp av betydelse. Skönlitteratur ser vi som en form av underhållning men är också i allra högsta grad en form av förfining av människans karaktär. Man kan på inget sätt överspela rollen skönlitteratur har i ett civiliserat samhälle. Därtill skulle alla bloggare skulle ges verktyg enbart journalister har tillgång till idag(KBs tidningssamlingar, faktaböcker osv). Arbetsmetoderna vid research skulle ändras i grunden. Ingen sten skulle lämnas ovänd.

Det finns egentligen inga gränser för vad ett Internet fyllt med innehåll skulle kunna innebära. Möjligheterna är oändliga. Tyvärr verkar också möjligheterna oändliga för att hindra att Internet blir just det kunskapsfyllda Internet det kan bli. Positionerna i upphovsrättsdiskussionerna verkar låsta. Inte helt olikt På västfronten intet nytt böljar det fram och tillbaka. Pirater laddar ned, lagar smids, upprop författas, snart, snart är segern nära, bara en framryckning till, vi har ett hemligt vapen på gång, snart, snart blir det ett genombrott…

Det finns ett kunskapshopp av monumentala proportioner  genom att göra all den kunskap och berättelser som nedtecknats tillgängliga på Internet. Det Internet som finns just nu idag skulle kasta sig över en sådan kunskap och bygga en värld som är  bättre än den är idag. Man kan välja att skapa det kunskapshoppet under ordnade former inom ramarna för en demokrati eller släppa initiativet fritt till pirater, som man under hela tiden motarbetar i en skyttegravsliknande kamp utan slut. Vi ser självklart det förstnämnda alternativet som bästa alternativet.

Som det är nu, vi skriver april 2009, verkar Google ha skaffat sig ett slags monopol på inscannade böcker, förlag världen över kämpar med näbbar och klor för att försvara den typ av upphovsrätt de haft och går i samma procession som skiv- och filmbolagen. Det finns många positiva tankar om Internet men det som händer i praktiken är av rätt dystopisk karaktär. Vi hoppas ändå på att allt ordnar sig till det bättre. Glaset är halvfullt, livet är fullt av möjligheter och för att uttrycka det så klyschigt vi kan: hoppet är det sista som överger människan.

Mot den ljusnande framtid!