Kanske skulle ha börjat med ett “Hallå, det var länge sedan jag skrev här.” För det var det. Och det är Kalle Magnusson på stor och välförtjänt bild här bredvid för det är mest han som skriver. Men jag finns här och smyger runt också. Jag heter Mattias Lövkvist och har ni läst den här bloggen ned till begynnelsernas tider minns ni kanske mig också.

I vilket fall, för ett år sedan skrev jag ett inlägg på en annan blog, Digital Renaissance, där jag tog upp lite av de hot/möjligheter jag ser för bokbranschen, löst annat baserat på erfarenheter jag haft från musikbranschen. Jag skrev bland annat:

“Someone will eventually see the potential for sales of a simple and easy to use scanner with a flip the page function that by itself copy a book as a CD-reader previously copied a CD. I’ll give it three of four years until a box like that is widely distributed.”

Nu har det första lilla stapplande steget på den vägen tagits, för en kille som heter Daniel Reetz har byggt en helt egen bokscanner för 300 dollar.

En bokscanner för hemmabruk såg jag för ett år sen som en av förutsättningarna för att en marknad för digitala böcker och läsplattor ska kunna växa fram. Det gör jag till viss del fortfarande. Jag tror det måste finnas en stor samling litteratur som flyter runt gratis på digitala nätverk för att ett behov ska kunna växa fram. Att det skulle kunna växa fram en fungerande och betydande marknad utan en stor tillgång till fri litteratur är jag tveksam till. Då tror jag faktiskt att boken inte kommer lyckas etablera sig så bra på den digitala fronten. Det kommer leda till att andra saker, sociala nätverk, spel, musik, bloggar, film och internet i övrigt tar tid ifrån bokläsandet istället. Möjligen kan man ta ett ‘Spotify-kliv’ i bokbranschen och skapa tjänster som ger en illusion av gratis för användaren. Men det verkar ju inte gå åt det hållet när man tänker på den senaste tidens debacle kring Google books.

Just Google books och många andra projekt kan också leda till att massvis med böcker sprids digitalt på ett sätt upphovsmännen inte avsett. Med den positiva biverkningen då att ett beteende att använda läsplattor växer fram och därmed kan också förutsättningarna för en digital bokmarknad skapas. Om det blir privatkopiering eller storskalig kopiering a la Google som driver på utvecklingen återstår att se.

Hur det än blir med den saken kommer jag ihåg december 1999. Och en sak har jag insett: det är så att goda idéer dyker upp i huvudet hos flera personer samtidigt. Och ju fler de berättar sin goda idé för desto snabbare går det för idén att bli verklighet. Det tog inte så många år innan ett meckigt hemmabygge slutade i en iPod. Efterfrågan av en bokscanner kommer inte matcha en iPod på långt när. Men hamnar den i händerna på rätt/fel(avgör själv) människor har vi snart all litteratur någonsin skrivit på en fildelningssite nära dig.

Så här:

Det finns ett världsomspännande nätverk där människor världen över kommunicerar och utbyter information. Alla journalister, alla författare, alla forskare, alla universitet, alla högskolor, alla smartskallar, alla makthavare och alla specialister använder detta nätverk för att hitta information, ta del av varandras teorier och för att fördjupa sig på sitt område. Men det är även öppet för vanliga människor att söka kunskap och information om världen – nätverket används av alla, till allt möjligt. Man kan nog, utan att överdriva, säga att det världsomspännande nätverket har fört mänskligheten och vår kunskap om oss själva, och andra, framåt. Det har blivit en viktig del för vår utveckling som civilisation. En del i evolutionen.

Vid sidan om det här världsomspännande nätverket finns en gigantisk kunskapsbank som främst är lagrad i böcker. All vår kunskap, all vår historia, alla våra berättelser – allt som vi någonsin lärt oss om oss själva och andra, finns samlat i de här böckerna. Det är en jättestor och en jätteviktig del av vilka vi är och var vi kommer från. Men även vart vi är på väg. Genom historien har vi spenderat mycket tid, energi och pengar för att förvalta och tillgängliggöra de här böckerna, just för att de  berättar vår historia på ett beständigt och effektivt sätt.

De här två fenomenen är idag helt skilda från varandra – det digitala nätverket som vi kallar internet och den stora kunskapsbanken som finns i böcker, är inte kompatibla. Trots att det är på internet som möjligheterna till interaktion och konversation om informationen är som störst, och spridningen som effektivast och billigast, så är inte böckerna tillgängliga där. Mycket av den information som vi under årtusenden har samlat ihop, är exklusivt distribuerad i pappersböcker. Den finns inte tillgänglig i den värld där den skulle göra som mest nytta.

Det borde därför ligga i allas djupaste intresse att göra den pappersburna kunskapsbanken (och det kulturarv som den representerar) tillgänglig i den form som vi främst behöver den och kan ta del av den. Det tror jag alla tänkande människor, intresserad av innehållet eller ej, kan hålla med om.

Problement är alltså definierat: Vårt kulturarv och vår samlade kunskap finns inte tillgänglig för oss i den utsträckning och det format som vi vill och som vi behöver.

Det här påverkar oss på lite olika sätt. Jag tänker inte gå in så mycket på exakt hur, men det kanske främsta och tydligaste exemplet är ju att vi tenderar att välja bort de informationskällor som inte finns tillgängliga på internet, som är svåra att hitta och söka i – ett steg som i sig är helt naturligt och mänskligt, kan jag tycka. Att hitta information gömd i en pappersbok är idag betydligt svårare än att hitta information gömd på internet, i de allra flesta fall. Och anledningen till att det är så – att det är enklare att hitta något på internet trots att antalet skrivna ord är betydligt fler på nätet än i alla världens pappersböcker – har vi främst ett företag att tacka för; Google.

Google har skapat en tjänst som tillgängliggör, sorterar och prioriterar informationskällor åt oss på nätet (genom att analysera användarmönster visserligen, egentligen sorterar och prioriterar vi informationen själva) på ett bättre sätt än vad tusentals års biblioteksverksamhet har klarat av. Och idag är de här sökfunktionerna något som vi aldrig skulle klara oss utan, de är de viktigaste funktionerna på internet.

Hur som helst, Google är bra att sortera och prioritera den informationen som finns tilgänglig på nätet för oss, men de insåg också att vi faktiskt känner oss begränsade av utbudet på internet. Det finns så mycket information, kunskap, berättelser och texter som inte finns tillgängliga där – som vi saknar. För även om internet många gånger kan verka oändligt, så är det faktiskt inte det. Stora luckor i vår gigantiska kunskapsbank som vi samlat på oss, är inte tillgängliga. För mycket information är låst till pappersböcker.

“Det här måste vi ju göra någonting åt!”, tänkte Google.

Det är oktober 2004 och Google är på bokmässan i Frankfurt för att lansera sin nya satsning Google Print, som snart döptes om till Google Book Search (vanligtvis kallat Google Books). De är entusiastiska. Visionen är att göra internet mer komplett, att tillgängliggöra all den tryckta kunskap, information, kultur och historia som inte finns tillgänglig på internet. För de flesta låter det som om att de fått ett slag av hybris – men de har tekniken, de har kunskapen, de har visionen, och de har de ekonomiska medlen för att förverkliga detta. En helt unik position.

Vi som satt hemma framför våra datorer och böcker tyckte den här nyheten var helt fantastiskt.

Under de kommande åren skapar så Google nära kontakter med några av världens mest välsorterade bibliotek – som självklart ger tummen upp på deras förfrågan om de får göra bibliotekens innehåll mer tillgängligt – alla bibliotek ser nyttan och möjligheterna med initiativet. “Härligt! Nu kör vi!”, tänker Google och börjar  investera i teknik för att kunna förverkliga det här. De bygger scanningsutrustningar, programmerar plattformar för att kunna göra böckerna tillgängliga, och verktyg för att göra dem sökbara. Slutligen kan man äntligen börja digitalisera böckerna.

…klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick… osv.

Några år senare, hösten 2009, har man scannat in över 10 miljoner titlar. 10 miljoner titlar.

10 miljoner verk där världshistoriens största författare, forskare, tänkare och historieberättare finns representerade. Vilken skatt, de måste känna att de sitter på. Vilken tjänst de gör världen.

10 miljoner är mycket, men det är inte allt. Det finns någonstans mellan 80 och 185 miljoner titlar i världen och att Google själva skulle digitalisera allt det är kanske inte så realistiskt, men att koncentrera sig på de för många viktigaste titlarna är absolut inte uppnåeligt. Med 10 miljoner böcker kommer man långt. Som jämförelse rymmer världens i särklass största bibliotek, Library of Congress i USA, omkring 23 miljoner titlar i sin samling. Med 10 miljoner titlar är man alltså redan på god väg att uppfylla sin vision.

Nu skulle det bara ut på nätet också.

* *
 *

Ny scen.

“Det känns jätteskönt. Nu är vi inte med i avtalet längre, och vi hoppas att de svenska böcker som redan skannats in nu tas bort”  /Pia Janné Nyberg på Svenska Förläggareföreningen i Sydsvenskan.

“Det är oerhört glädjande. Det visar att den analys vi gjorde om att inte vara med i avtalet över huvud taget var riktig”  /Bonniers förlagsjurist, Dag Wetterberg i  samma artikel.

Jag sitter på ett hotellrum i Stavanger. Det regnar ute. Det är lördagen den 14 november 2009 och jag läser att Google – det företag som drivit, finansierat och trott på visionen om den tillgängliga informationen, den tillgängliga kunskapen – har förlorat. Förhandlingarna med bokbranschen om rättigheterna till att tillgängliggöra det inscannade materialet har havererat. Förläggarna tvingar Google att ta död på sin vision om ett komplett internet – om den tillgängliga litteraturhistorien, om den tillgängliga kunskapen, om det tillgängliga kulturarvet. De får inte tillgängliggöra en endaste bok från Europa. Eller Asien. Eller Sydamerika, Eller Afrika. Google är mycket besvikna.

Förläggana i sin tur är överlyckliga. De skålar i Champagne, dunkar sig själva i ryggen, hurrar för att de lyckats stoppa den stora elaka draken.

I Stavanger tilltar regnet utanför hotellfönstret.

* * *

Jag tänker: Hur kunde det bli så här?

Sedan Google startade sina hemmabyggda scanningsapparater har de varit i förhandlingar med bokbranschen om tillgängliggörandet av det inscannade materialet. Upphovsrätten kräver nämligen rättighetsinnehavarens godkännande av varje återpublicering av texten, något som bokbranschen inte varit helt intresserade av att ge Google. En stor skugga av skepsis har legat över bokbranschen så fort Google Books har kommit på tal. Man har varit misstänksam och fientlig till hela projektet, från början. Det är åtminstone känslan jag fått efter att ha följt den i tidningen Svensk Bokhandel och på internet. Det häller både de svenska förläggarna och utländska förläggarna.

Google trodde dock stenhårt på sin idé och ville förverkliga visionen. För internets bästa, för människors bästa, och säkerligen också för Googles bästa ur ett längre perspektiv. Men det avtal som de vill att bokförläggarna ska skriva på, godkänns inte.

Många förlag, de flesta tror jag, valde att acceptera avtalet – men många vägrade och kände sig överkörda. Förhandlingarna hade pågått länge men något avtal som båda parter kan komma överens om finns inte. Och i november 2009 meddelas att  amerikansk domstol lär förbjuda Google att skanna in och tillgängliggöra böcker vars rättighetsinnehavare inte är från USA, Kanada, Australien eller Storbritannien.

Det är svårt för en utomstående att sätta sig in i kontrakten till 100% – men jag kan ju se vad som händer. Många förlag valde att faktiskt acceptera avtalet, så jag tänker att det inte kan ha varit så fruktansvärt förskräckligt på alla sätt. Kanske inte det mest perfekta fördelaktiga avtalet, vad vet jag, men absolut inte helt otänkbart heller – de flesta förlagen skrev ju faktiskt under det. Även författarna och deras organisationer var positiva till avtalet, vilket är ett gott tecken. De uppmuntrade till och med förläggarna att skriva under – författarna såg fördelarna och ville vara med i Google Books. Men förläggarna vägrar.

“Det handlar inte om ett Google-hat. Det handlar om invändningar mot ett avtal där vi trots allt är en av parterna”, skrev Piratförlagets Mattias Boström till mig på Twitter. Jag hade precis besvärat mig över förläggarnas, som jag uttryckte det, “Google-hat” och jag beklagade mig över att förhandlingarna strandat.

Utan att lägga för mycket vikt vid det svaret tror jag ändå att det representerar ganska många av de nej-sägande förläggarnas tankar kring projektet. Att de helt enkelt har avböjt ett erbjudande där de är en av parterna, av säkert olika skäl. Någonting som man gör i alla företag, hela tiden.

Och visst, kanske handlar det främst om siffror och procent i ett avtal mellan potentiella affärspartners. Men samtidigt tycker jag att man måste komma ihåg att det faktiskt inte är vilket avtal som helst vi pratar om här. Inte vilket projekt som helst.

Känslan är att förläggarna stirrar sig blind på detaljer, och liksom missa den stora bilden. Vinningen är ju trots allt så otroligt stor för så otroligt många människor, hur hippiskt det än låter. Nu förstör några få, för väldigt väldigt många.

Det betyder inte att förläggarna ska ge bort alla sina rättigheter utan någon som helst vinning. Att de ska bli utnyttjade och känna sig överkörda. Där har båda parter ett ansvar, självklart. Men att som utomstående konsument och informationstörstande människa, stå bredvid och se att de två parterna inte kan komma överens – det är ganska så frustrerande, minst sagt. Att något i sammanhanget så banalt som ekonomiska detaljer i ett avtal kan stå i vägen för ett sällan skådat jätteprojekt för kulturen och demokratin är tråkigt. Och lite oförståeligt. Någon direkt action plan för hur förlagen ska tillgängliggöra materialet på annat sätt, har heller ingen sett, vilket kanske hade neutraliserat bilden av förläggarna något. Hur som helst är det frustrerande att de inte kunde komma överens.

En liknande frustration tror jag många kan känna igen från att följa FN:s klimatförhandlingar – där några få aktörer vägrar se utanför sina egna domäners intressen, missar helheten och den stora vinningen för alla, och istället stirrar sig blind på detaljer i ett avtal som kanske inte är det helt perfekta fördelaktiga avtalet för just dem. Ibland måste man resa sig över det, kan jag tycka.

Så, är det kört nu då?

Nej, det får vi väl inte hoppas. Men processen att göra den inbunda informationen tillgänglig likt Googles vision, känns nu nästan lika långt bort som innan Google startade sitt uppdrag. Det ser mörkt ut, kan man säga.

Men jag är optimistisk. En lösning kan vara att låta författarna få större utrymme i förhandlingarna. De vill ju att ett avtal ska träffas, och samtidigt har de ju ett intresse av att ges en så bra ekonomisk deal av Google som möjligt. Men framförallt vill de ju bli lästa, och fortsätta vara relevanta, och då måste de vara tillgängliga.

En annan lösning är att övertyga förläggarna om att deras möjligheter faktiskt blir större med Google Books, inte mindre. Jag är helt säker på att det kommer att finnas mängder med affärsmöjligheter kvar för förlagen, även om deras material finns på Google Books. Google Books är liksom början, inte slutet. Det har vi sett tydligt inom musikbranschen och filmbranschen, att de som väljer att inte följa med teknikutvecklingen och finnas tillgängliga på de nya plattformarna – faktiskt tar stryk av det. De tappar sin relevans, helt enkelt. Dessutom är ju inte Googles avtal exklusivt, vilket betyder att förläggarna kan skapa egna digitala tjänster om de vill. Parallellt.

Som sagt, Google Books är början – inte slutet.

* * *

Ny scen.

I kristallkulan spelas det upp en scen från en inte allt för avlägsen framtid.
Stämningen är tät, man förstår att det är viktiga saker som händer. Historieböckerna tittar på.

Titta! Ser ni hur de höjt blicken? Hur de har lämnat sina särintressen hemma och på ett Jed Bartletskts vis fattat pennan. Ser ni att de ler, och hur förväntansfulla de ser ut! Och hör ni stråkarna!? Stråkarna!

Äntligen har förlagen och Google rest sig över sina vanliga åtaganden, de har skrivit på ett unikt branschöverskridande avtal. Alla världens böcker ska scannas in, alla ska de bli tillgängliga. Avtalet är undertecknat. En överenskommelse har nåtts. Alla ser glada ut där de står, även förläggarna.

Inte nödvändigtvis för att avtalet i sig var det mest fördelaktiga för dem – utan för att informationen, kunskapen, kulturarvet och berättelserna äntligen blir tillgängliga på riktigt. För alla.

Vilka hjältar de skulle bli.

Och läs Joakim Jardenbergs blogg: http://jardenberg.se

läs här: http://www.thebookseller.com

Och de använder dessutom lite “kreativa metoder”:

She added that the publisher was also thinking “creatively and not just in legal terms” about issues of online piracy, considering the example set by the music industry, where fake MP3 files are distributed to cause online pirates confusion.

Ledsen, men det här är inte rätt väg. Det är inte såhär ni löser det här problemet. De som laddar ner böckerna gör det för att de gillar dem, de gör det för att de är fans. Sabbar ni för dem kommer de inte vara fans längre. Ge dem möjlighet att få tag i vad de vill ha istället. Skapa alternativa tjänster som utklassar allt vad illegala fildelningsnätverk och torrentsidor heter. Ge dem användarvänlighet, tillgänglighet och kontext. Ge dem lite kreativtet som skapar positiva vibbar istället för att slösa kreativitet på att försöka komma på hur ni ska lyckas förstöra för era fans på ett smartare sätt.

Behovet av att dela med sig av filer går inte att stoppa. Men den går att styra om så att den passar in i en anpassad affärsmodell om det görs på rätt sätt. Lägg krutet där istället kära bokbransch.

Det kan mycket väl vara så att det kommer innebära en stor förändring för bokbranschen rent organisationsmässigt. För första gången sedan 1400-talet kan en bokhandlare trycka böcker (som de har tillgängligt digitalt i maskinen) på plats. Jag är ändå skeptisk. Hela maskinen går loss på ungefär 1,5 miljoner SEK. Tillkommer materialkostnad för själva boken såklart. Därtill ska ju förläggare och författare ha sitt. Marginalerna är nog rätt små. När det gäller Print-on-demand kan man ju också fråga sig hur priset ska se ut. Det har ju inte inneburit någon egentlig framtagningskostnad för själva boken innan kunden bestämt sig för köpet. Ett annat problem är utbudet. Idag har folk vant sig att få allt, på en gång, utan begränsningar. Till exempel är den mest utbredda kritiken mot musiktjänsten Spotify just utbudet, trots att Spotify har ett enormt utbud på miljontals låtar som ökas på i tusental för varje vecka. Ändå utbrister man med ett barns tjurighet: “Allt finns ju inte!”. En Espresso book machine kan inte bli lyckad om den inte kan skapa åtminstone en hyfsad illussion om att ha eller kunna trycka alla böcker.

Det är ingen tyst och småsexig grej det här heller. Se youtubeklippet här.

Alla invändningar till trots: man ska inte avfärda Espresso book machine. Frågan är vilken roll den ska spela. Är det ett komplement till små, charmiga boklådor över hela landet med initierad personal eller kommer Espresso machine bli framtidens bokaffärer? Ska man bläddra på en skärm på en “bokomat” som finns i ett hörn någonstans och sen välja vilken man vill ha utprintad? Eller bläddra på datorn och sen välja vilken man vill ha utprintad och sen hemskickad? Tror det blir svårt att kombinera de tre olika varianterna med varandra.

Min största invändning mot Espresso book machine är ändå att det måhända vara största förändringen sedan Gutenberg men att en ännu större står runt hörnet: digitaliseringen av boken som objekt.

Digitaliseringen av boken kommer bli den ojämfört största händelsen som drabbat bokbranschen (skriver “drabbat” för det kommer bli en skakig färd). Just nu är digitaliseringen av boken bara en skugga av ett Demoklessvärd som hänger över bokbranschen. Men skuggan finns där. Det är hög tid att börja ta rätt beslut och börja tänka nytt på allvar för alla som jobbar med böcker.

På bara några timmar hade de utgifter jag haft för inspelningen av boken kommit in som frivilliga donationer. Jag hade inte alls räknat med det. Efter ytterligare några timmar var summan av insättningarna tre gånger så stor som insatsen. Och jag hade ju uttryckligen sagt ifrån att jag inte krävde en spänn. Pengarna ska gå till liknande verksamheter, jag vill visa att det går. Eller ni visar. VI visar.

Unni Drougge är en smart och tänkande människa och författare som förstått fördelarna och möjligheterna med internet som distributionsplattform. Idag startar hon ett samarbete med The Pirate Bay om hennes senaste bok, där ljudboken går att ladda ner gratis (utan hot från förlag, ipred eller liknande). Väldigt välkommet och smart.

Jag blir glad och inspirerad av det här!

Texten i samband med releasen är också otroligt bra. Du måste läsa den här. Här är ett litet utdrag:

Många har försökt göra om nätet till en plastig postorderkatalog eller till en gigantisk porrklubb. Men framförallt är det en oslagbar global mötesplats, en kunskapsbank, en kulturspridare och – inte minst – ett demokratins ankare.

Och när nu möjligheterna med detta gränslösa kunskaps-, menings- och kulturutbyte blivit optimala, då kommer den dundrande backlashen från ett trögt och förbisprunget etablissemang. Till sina frontlinjer har de schasat fram ett gäng uppskrämda kreatörer som står och viftar med dammiga och obsoleta upphovsrättsplakat.

Många av mina egna kollegor har alltså, säkerligen intet ont anande, låtit sig användas som kanonföda i detta krig som underhållningsindustrin, detvillsäga mellanhänderna, har iscensatt. Med undantag från några fula fiskar, exempelvis Guillou, som rovgirigt slår vakt om sina egna förlagsdomäner, misstänker jag att en hel del upphovsmän är förda bakom ljuset och/eller rädda att stöta sig med sina utgivare.

De flesta är definitivt närsynta.

Hon har precis förstått vad det här handlar om. Vad det kan bli av allt och att fördelarna med internet som distributionsplattform överväger nackdelarna, alla gånger.
Texten avslutas med en hänvisning till ett paypal-konto, dit donationer kan skickas. Och några timmar senare skriver hon på Twitter:

Vem sa att fildelarna var tjuvar? Det bara strömmar in betalningar. Och jag har inte ens tagit betalt!

Det här är en bra dag för bokens framtid.

länkar: twitter.com/unnidrougge
länkar: www.thepiratebay.org
länkar: Unni Drougge: Därför lägger jag ut min ljudbok på tpb (newsmill.se)

Det finns en bok som heter Mannen från K-pax, skriven av Gene Brewer. Det är en varm och fin bok som blev en medioker film med Will Smith. Utan att gå in på detaljer så hävdar huvudpersonen att han kommer ifrån en annan planet, en slags utopia, där man kan inhämta all kunskap som någonsin ackumulerats i en typ av digitala bibliotek. Det som beskrivs är i stort sett Internet fast med allt innehåll som någonsin producerats.

En vision om böcker och Internet går att sammanfatta rätt kort egentligen. Internet idag är på ett sätt fyllt av innehåll. Det myllrar av kunskap, gammal som ny. På ett annat sätt är Internet helt tomt. Visionen för böcker på Internet borde vara att fylla Internet med innehållet i dessa böcker.

Det finns knappt några böcker alls på Internet. Romaner, faktaböcker, fotoböcker, deckare, dagstidningar, magazin osv. Tryckta saker av alla de slag lyser med sin frånvaro. Det går att hitta lite här och där. En torrent här, en torrent där. Någon betaltjänst där, någon betaltjänst där. Ingen av betaltjänsterna som finns är av något nytänkande slag dock. Det är den gamla modellen: köp ett(1) ex av boken, som PDF eller liknande, för ett pris i närapå nivå med den fysiska varan. Man kan dock hitta fler böcker, lättillgängligt och välsorterat, med kunnig personal att vägleda en på ett lokalt bibliotek i vilken svensk stad som helst. Varför finns inte den möjligheten på Internet?

Vi kommer från musikbranschen och betraktat från vårt håll är Internet idag byggt för oss. Det är nöjesbranschen som härskar. Myspace, Youtube, Facebook, bloggar, det är som att de är som gjorde för korta underhållande glimtar att skicka vidare. Internets puls är kort, inte gjort för trehundrafemtio sidor bok. Det finns nog ändå en vilopuls därute som bokvärlden inte tar till vara på.

Hur skulle en framtid se ut med all världens tryckta material tillgängliggjort på Internet se ut? En värld där materialet är sökbart och användbart i ordens mest bokstavliga mening. Möjligheter att bearbeta de tryckta orden, söka i dem, vidarebefodra dem. Vår förhoppning, och stora övertygelse, är att världen skulle kunna se ett kunskapshopp av betydelse. Skönlitteratur ser vi som en form av underhållning men är också i allra högsta grad en form av förfining av människans karaktär. Man kan på inget sätt överspela rollen skönlitteratur har i ett civiliserat samhälle. Därtill skulle alla bloggare skulle ges verktyg enbart journalister har tillgång till idag(KBs tidningssamlingar, faktaböcker osv). Arbetsmetoderna vid research skulle ändras i grunden. Ingen sten skulle lämnas ovänd.

Det finns egentligen inga gränser för vad ett Internet fyllt med innehåll skulle kunna innebära. Möjligheterna är oändliga. Tyvärr verkar också möjligheterna oändliga för att hindra att Internet blir just det kunskapsfyllda Internet det kan bli. Positionerna i upphovsrättsdiskussionerna verkar låsta. Inte helt olikt På västfronten intet nytt böljar det fram och tillbaka. Pirater laddar ned, lagar smids, upprop författas, snart, snart är segern nära, bara en framryckning till, vi har ett hemligt vapen på gång, snart, snart blir det ett genombrott…

Det finns ett kunskapshopp av monumentala proportioner  genom att göra all den kunskap och berättelser som nedtecknats tillgängliga på Internet. Det Internet som finns just nu idag skulle kasta sig över en sådan kunskap och bygga en värld som är  bättre än den är idag. Man kan välja att skapa det kunskapshoppet under ordnade former inom ramarna för en demokrati eller släppa initiativet fritt till pirater, som man under hela tiden motarbetar i en skyttegravsliknande kamp utan slut. Vi ser självklart det förstnämnda alternativet som bästa alternativet.

Som det är nu, vi skriver april 2009, verkar Google ha skaffat sig ett slags monopol på inscannade böcker, förlag världen över kämpar med näbbar och klor för att försvara den typ av upphovsrätt de haft och går i samma procession som skiv- och filmbolagen. Det finns många positiva tankar om Internet men det som händer i praktiken är av rätt dystopisk karaktär. Vi hoppas ändå på att allt ordnar sig till det bättre. Glaset är halvfullt, livet är fullt av möjligheter och för att uttrycka det så klyschigt vi kan: hoppet är det sista som överger människan.

Mot den ljusnande framtid!