Vår kultur påverkas av dess förpackning. Men också av tekniken med vilken vi distribuerar den. Papyrusrullarna, pergamenten, codex-boken och tryckpressen är några av de mest självklara exemplen från historien. Och i varje skifte har tekniken fört det intellektuella landskapet och tänkandet vidare, ja hela kulturen vidare. Men i varje exempel har det också tagit århundraden från det att tekniken presenterats, till att den visa sin fulla potential.

Tryckpressen kan statuera exempel. Uppfunnen i mitten på 1400-talet, men påverkade vår kultur på allvar först närmare 400 år senare. Visst fick den spridning redan i slutet av 1400-talet, men det var först under 1800-talets industriella revolution som böcker hamnade framför den breda massans ögon. Fram till dess var en bok något som bara några få hade sett och än färre kunde läsa. Bokens spriding har alltså mer den industriella revolutionen att tacka än Gutenbergs blytyper.

Till det senaste omvälvande teknikskiftet får vi räkna textens digitalisering, men skillnaden jämfört med tidigare teknikskiften är många. När det tog tryckpressen nästan fyra sekel att förändra folks beteenden, tog det internet knappt två decennier. Runt år 2000 gick den elektroniska textmängden i världen om den tryckta och ungefär samtidigt kan man säga att stor del av vår intellektuella aktivitet började flytta ut på nätet. Från print, till webb. För första gången någonsin behöver det tryckta ordet motivera sin existens och relevans.

För litteraturhistorien gäller något liknande. När de intellektuella aktiviteterna försiggår mer online än on paper så måste litteraturhistorien, för att fortsätta vara relevant, digitaliseras. Och den utvecklingen har vi precis bara snuddat vid.

* * *

Så vad händer med den tryckta boken – är den hotad? Är tryck på väg att marginaliseras? Njaa. Varje år trycks hundratusentals nya titlar på förlag världen över. Ingen tror att de kommer att försvinna över en natt. Men det är inte heller sunt att förlita sig på att det kommer fortsätta så i all evighet.

Till och med de mest inbitna anti-digitaliserarna, den svenska bokbranschen inkluderad, kan samsas kring att vi är uppe i ett epokskifte. Intagandet av tryckt text ersätts med digital text på skärmar. På ett privat plan har den redan ägt rum för många, för andra är det en bit kvar. Hur och när den flytten blir total (eller om den någonsin blir det) är egentligen onödigt att spekulera kring – trenden att stora delar av vår lästa text är digital är glasklar, och det är alla överens om.

Att det däremot kommer påverka alla som producerar, sprider eller på andra sätt hanterar det skrivna ordet är inte lika accepterat. Eller de har åtminstone inte gjort sig beredda på den stundade omställningen.

* * *

När jag föreläser om bokbranschens steg in i den digitala världen brukar jag prata om ”bläddra-, prassla-, känna- och bada-argument”. Det är argument som ofta kommer upp i samband med en skepsis inför att böcker blir digitala texter och läses på skärm. Att läsa text på en läsplatta, en mobiltelefon, en datorskärm eller en insmugglad iPad känns inte likadant som att läsa en riktig bok, hävdar skeptikerna. För att inte tala om den ekonomiska risken man tar när man väljer att plocka med sig laptopen i badet framför pocketboken.

Men den argumentationen faller på så många plan – vi badar helt enkelt inte så ofta.
En jämförelse med musikskivan är också på sin plats: Den hade exakt samma attraktion 1999 som pappersboken hade 2009 – den var en stark artefakt som många samlade på, betalade dyra pengar för, kopplade sin identitet till, tjänade pengar på, osv osv. Ändå tog det inte ens sju år från det att den första iPoden släpptes på marknaden till att skivbranschen hade halverat sin försäljning av skivformatet. Sju år. Och idag pratar ingen längre om skivans känsla och identitet, eller fysiska fördelaktiga egenskaper. Digital musik är den vanligaste formen att distribuera och konsumera musik på.

Samtidigt släpps iPaden. Hur långt dröjer det innan bokförsäljningen är halverad?
Frågan är retorisk.

Istället för att pajkasta om analog vs digital läsning bör vi kanske fråga oss vad det var som drev oss till böcker från början. Var det papperet, badkaret, dofterna eller hundöronen? Nej, det var ju givetvis berättelserna, informationen – innehållet i boken.

Det borde göra oss medvetna om problemet att låsa oss för mycket kring ett visst format. Eftersom det egentligen är innehållet som vi är intresserade av. Innehållet som egentligen spelar någon roll.

* * *

Ett annat argument mot digital text är ofta att distraktionen vid läsningen är stor. Med en pappersbok kan man bara läsa text. Med en digital bok finns möjligheterna att andra typer av tjänster, program, underhållningar, dyker upp. ”Pling-ljudet från mailboxen kommer att störa min läsning”, ”de ständiga uppdateringarna på Facebook och Twitter kommer att störa din läsning”, osv osv.

Skillnaden med de digitala tjänsterna som boken snart blir en del av, är att de här ”störningsmomenten” kommer att integreras i läsupplevelsen, i berättelsen. Det kommer att berika läsupplevelsen. Multitasking tar inte fokus från vår huvudaktivitet idag, det är vår huvudaktivitet. Och det kommer även att påverka och utveckla den digitala litteraturen.

***

När texten digitaliseras försvåras definitionen av vad den bok är. När börjar en bok att vara en bok? När slutar en bok att vara en bok?

Enkelt svar: Spelar det någon roll?

När kultur blir digital händer spännande saker. De traditionella formaten bryts upp, men även mycket av det vi tidigare tagit för givet. Boken, som vi känt till den under de senaste 150 åren, har följt den industriella modellen av en produktcykel: tillverkning, marknadsföring, försäljning, distribution. Allt det här håller på att förändras. Digitaliseringen gör att nya vägar, kortare vägar, växer fram. Stigen från författarens huvud till läsarens hjärta är kortare än någonsin. Nya publiceringsvägar blir tillgängliga.

Men förutom distributionen lär digitaliseringen också förändra själva innehållet i boken, det har ju nya distributionskanaler alltid gjort tidigare. ”Vår kultur påverkas av dess förpackning”, inledde jag den här texten med. Nya distributionsmöjligheter förändrar våra berättelser och sättet att berätta dem på.

I en intressant artikel i Wall Street Journal från förra året skriver författaren Steven Johnson om att när böckerna blir digitala och indexeras i sökmotorer, så är det inte bara böckerna som fasta enheter som blir mer tillgängliga – även varje sida, varje stycke, varje mening blir sökbar och vill påkalla vår uppmärksamhet. Och varje sida, varje stycke, varje mening konkurrerar med varje annan mening, stycke, sida – på ett sätt som de aldrig gjort tidigare.

Att läsa en hel bok blir kanske plötsligt ointressant? Exempel: Varför läsa alla 340 sidorna som boken består av, när 2234 personer har kommenterat texten och märkt ut de 15 styckena som bäst förklarar det som just du söker. De andra läsarna har också kopplat ihop dessa 15 stycken med 15 stycken från andra böcker, skriva av andra författare.

Vem kan motstå ett sådant scenario? För ren nyttoläsning är vinsterna självklara. Boken fragmenteras, och det kommer göra oss effektivare i vår informationsinhämtning.

* * *

Men hur är det med skönlitteraturen och andra berättelser? Kommer de också att fragmenteras, styckas upp, bli stycken istället för långa kärnfulla berättelser? Vad händer med djupläsningen? Vad händer med textens unika egenskap att förklara komplexa och abstrakta resonemang och idéer?

Det återstår att se, så klart, allt kommer så klart att leva vidare parallellt med varandra. Men nedan följer en liten lista på idéer hur läsandet och skrivandet (och relationen mellan dem) kommer att förändras framöver.

1. Vi kommer att vilja läsa allt kortare texter.
I takt med att vi blir effektivare och får bättre filter att hitta fram till det vi verkligen är ute efter kommer vi också ta del av allt kortare texter. Vi kommer kräva att varje ny sida, varje nytt kapitel, motiverar oss tillräckligt för att läsa vidare. Konkurrensen från andra källor är nämligen starkare. Vi hittar fram till de styckena i texten vi vill åt, resten skippar vi. Och det gäller inte bara nyttoinformation. Många spår också ett återinförande av de kortare skönlitterära texterna – novellerna och essäerna. Också den korta följetången är på väg tillbaka i litteraturen. Allt det här har fått stå tillbaka de senaste decennierna, till förmån för den ”normallånga” romanen. Varför? För att folk tappade intresset för den typen av texter? Nej, snarare för att kortare texter har varit svåra att tjäna pengar på under många år (på grund av hur produktionsprocessen sett ut). Men med digitala berättelser ges plötsligt möjlighet att hitta ekonomi i dem igen, med mikrobetalningar och andra lösningar. Den korta texten är på väg in i våra medvetanden på riktigt.

2. Vi kommer att vilja läsa allt längre texter.
Samtidigt kommer vi också att läsa och skriva längre texter. Det vi verkligen bryr oss om och är intresserade av finns det nu möjlighet att skriva och läsa hur mycket som helst om. Tidigare har ekonomin för boken varit som bäst när den kostade mellan 5-20 kronor att trycka och var mellan 150 och 400 sidor lång. Då föll ekonomin kring tryckkostnader, försäljningspris och efterfrågan ut som bäst för den producerande enheten. Men för en elektronisk text gäller andra principer. Det kostar plötsligt lika lite att tillgängliggöra en text som är 140 tecken eller 140 000 tecken lång. Och den övre gränsen utraderas och en ökad omfång är inte längre en ökad kostnad (det är ju till exempel det här blogginlägget ett bra bevis på.). Istället handlar det bara om hur mycket tid och uppmärksamhet läsaren vill ge författaren (och vice versa).

3. Vi kommer att vilja läsa böcker som rör sig, är interaktiva och blandar olika media.
Nya typer av berättande kommer att växa fram. Och med nya möjligheter att berätta kommer också nya typer av berättelser. De kommer säkert att skilja sig och spreta åt alla möjliga håll och mediatyper. De som är bra på det här idag, spelutvecklarna, kommer säkerligen att visa vägen. De är grymma på berätta berättelser, och de utvecklar hela tiden nya tekniker och möjligheter.

4. Vi kommer att se läsning som något publikt och inte privat.
Idag är läsning av böcker något väldigt privat, men för alla som läser bloggar är det något väldigt socialt, till och med publikt. Du läser och kommenterar, du sprider vidare och rekommenderar. Att ha läst en bloggpost du inte kan länka till är att ha läst en bloggpost i onödan. Detsamma kommer ske för ”böcker”. Vi kommer aldrig läsa ensamma igen. Allt vi läser kan spridas, kommenteras och tipsas om. Och utvecklas, förbättras, remixas. Här kommer det att hända mycket de närmsta åren. Det är lätt att se boken som plats för samtal istället för en isolerad slutprodukt. Lägg där till hela community-byggandet kring en bok/berättelse och vår vilja att diskutera och fördjupa oss i ämnen vi verkligen är intresserade av.

5. Vi kommer att komma närmare författarna och gränserna mellan vem som är författare och vem som är läsare kommer att bli suddigare.
Idag är många författares läsarkontakt väldigt knapp. Många i bokbranschen lever också i myten om att en författare ska vara svårtillgänglig, mystisk och verklighetsfrånvänd. Det stämmer säkert för några få, men för de allra flesta finns det mycket att tjäna på att närma sig läsarna mer. Hittills har vägarna varit svåra; en boksignatur här, någon uppläsning där, kanske en bokmässa där. Internet och digital läsning gör det möjligt att utöka den här kontakten och det utbytet oerhört. Till och med att integrera den i berättelserna – att göra läsarna till en del av läsupplevelsen. Det handlar inte längre om ekonomiska möjligheter eller geografisk distans, det handlar bara om idéer. Och det kommer vi snart att se många av. Detsamma gäller kontakten mellan läsarna, där finns det mycket att göra och förbättra. Förändringen inom en femårsperiod kommer vara enorm.

6. Vi kommer att fortsätta läsa “helt vanliga böcker”.
Ja, Jan Guillou, du och dina barnbarn kan vara lugna.

* * *

”Det finns poänger i att upprätthålla en åtskillnad mellan bloggen som flöde och boken som stopp. Bloggar bör länka maximalt, men böcker blir sällan mer attraktiva bara för att man försökt trycka in så kallad interaktivitet mellan pärmarna. Boken bör förhålla sig till nätet som ett urval ur ett överflöd.”
/ Rasmus Fleischer i ”Det postdigitala manifestet” från 2009. (LÄS!)

Rasmus har helt rätt i mycket av det där. Böcker ser ut på ett visst sätt, och ska kanske fortsätta att se ut så även om de digitaliseras. Det behövs stabila referenspunkter även på en fluktuerande webb. Men böcker, som vi känner dem idag, är skapade för sitt format – de är skapade för att vara statiska, för att inte länkas. Texterna är skrivna för att bli tryckta i en pappersbok, inte till någonting annat.

Men föreställningen om vad en bok är och hur den ska vara, är på väg att förändras – och med det kommer också innehållet, berättelserna, att anpassas för de nya formaten. Och först då kommer det nya formatet kanske att kännas helt naturligt?

Säkert är i alla fall att nya möjligheter för berättandet är på intåg, och att det med det följer nya typer av berättelser.

Historien upprepar sig alltså igen – i framtiden.

Nu har delar av den visionen blivit verklighet! Kista Science City hörde av sig.
Låt oss presentera halvdagskonferensen:

Framtidens digitala media

– Ny teknik, nya förutsättningar, nya affärsmodeller.

Datum: 4 maj 2010
Tid: 8.30-13.30
Plats: Kista Showroom, Kista Science Tower
Arrangörer: BokensFramtid.se, Kista Idea Lab, Innventia, Teknikdebatt och Kista Science City.
Pris: Registreringen är stängd, konferensen är fullbokad.

Beskrivning:
Årets mest intressanta halvdag, där förlagen, teknikbranschen och vi som läser och köper media diskuterar framtiden.
Det handlar om eReading, distribution och ny teknik. Hur ser de nya affärsmodellerna ut? Läsplattor och nya devices, hur funkar det? Och hur tar man betalt för innehåll? Vilka trender nu och i framtiden gäller för teknisk utveckling och nya plattformar? Frågorna är många, men det finns svar…

Medverkande:
Piratförlaget, Ordfront, Recito Förlag, Daniel Åberg, eLib, Publit, Ericsson (Mobile Broadband Modules), Neonode, Stora Enso, Kista Idea Lab, Ekotech, Bokensframtid med flera. Några kan tillkomma. Mer info och program snart.

Frågor? kontakta kalle@bokensframtid.se

Kanske skulle ha börjat med ett “Hallå, det var länge sedan jag skrev här.” För det var det. Och det är Kalle Magnusson på stor och välförtjänt bild här bredvid för det är mest han som skriver. Men jag finns här och smyger runt också. Jag heter Mattias Lövkvist och har ni läst den här bloggen ned till begynnelsernas tider minns ni kanske mig också.

I vilket fall, för ett år sedan skrev jag ett inlägg på en annan blog, Digital Renaissance, där jag tog upp lite av de hot/möjligheter jag ser för bokbranschen, löst annat baserat på erfarenheter jag haft från musikbranschen. Jag skrev bland annat:

“Someone will eventually see the potential for sales of a simple and easy to use scanner with a flip the page function that by itself copy a book as a CD-reader previously copied a CD. I’ll give it three of four years until a box like that is widely distributed.”

Nu har det första lilla stapplande steget på den vägen tagits, för en kille som heter Daniel Reetz har byggt en helt egen bokscanner för 300 dollar.

En bokscanner för hemmabruk såg jag för ett år sen som en av förutsättningarna för att en marknad för digitala böcker och läsplattor ska kunna växa fram. Det gör jag till viss del fortfarande. Jag tror det måste finnas en stor samling litteratur som flyter runt gratis på digitala nätverk för att ett behov ska kunna växa fram. Att det skulle kunna växa fram en fungerande och betydande marknad utan en stor tillgång till fri litteratur är jag tveksam till. Då tror jag faktiskt att boken inte kommer lyckas etablera sig så bra på den digitala fronten. Det kommer leda till att andra saker, sociala nätverk, spel, musik, bloggar, film och internet i övrigt tar tid ifrån bokläsandet istället. Möjligen kan man ta ett ‘Spotify-kliv’ i bokbranschen och skapa tjänster som ger en illusion av gratis för användaren. Men det verkar ju inte gå åt det hållet när man tänker på den senaste tidens debacle kring Google books.

Just Google books och många andra projekt kan också leda till att massvis med böcker sprids digitalt på ett sätt upphovsmännen inte avsett. Med den positiva biverkningen då att ett beteende att använda läsplattor växer fram och därmed kan också förutsättningarna för en digital bokmarknad skapas. Om det blir privatkopiering eller storskalig kopiering a la Google som driver på utvecklingen återstår att se.

Hur det än blir med den saken kommer jag ihåg december 1999. Och en sak har jag insett: det är så att goda idéer dyker upp i huvudet hos flera personer samtidigt. Och ju fler de berättar sin goda idé för desto snabbare går det för idén att bli verklighet. Det tog inte så många år innan ett meckigt hemmabygge slutade i en iPod. Efterfrågan av en bokscanner kommer inte matcha en iPod på långt när. Men hamnar den i händerna på rätt/fel(avgör själv) människor har vi snart all litteratur någonsin skrivit på en fildelningssite nära dig.

Men ingen verkar vilja dra i det?

Jag har därför gjort det lite enklare för den som är peppad att hålla i den här typen av diskussioner. Hur? Genom att presentera ett förslag på hur en intressant konferens om boken och bokbranschens framtid skulle kunna se ut. Den är inte på något sätt svår att genomföra, alla personer och aktörer finns och är säkert intresserade av att vara med, det är bara lite vilja som ska till. Och en lokal. Och kanske lite cash. Det borde inte vara så himla svårt att skaka fram väl? Det handlar ju om branschens framtid.

* * *

BOKENS FRAMTIDS FRAMTIDSKONFERENS

> Dag 1, del 1. 09.00–12.00. Bokbranschen ger sin syn på framtiden.

Bokförlagen, med Piratförlaget, Bonniers, Natur & Kultur och Atlas i spetsen, samt några mindre uppstickare, ger sin syn av hur deras framtid ser ut. Vad tror de om branschen, vad tror de om pappersböckerna, om eböckerna osv. Förläggareföreningen får även de 15 minuter att berätta om sina planer. Publit och eLib likaså.

> Dag 1, del 2. 13.00–16.00. Teknikbranschen ger sin  syn på bokbranschens framtid.

Nu tar teknikföretagen över. Bokbranschen har sagt vad de tror, nu är det Google, Apple, Amazon, Sony och andra spelare som får säga sitt. De kommer från en annan värld, de har andra intressen, men de är också intresserade av att ta en del av den traditionella bokbranschens kaka framöver. Här får vi veta vad de tror om framtiden, vilka format och plattformar som kommer att gå bäst och bli stora här näst. Syfte, medel och mål. Konkret och praktiskt.

> Dag 1, del 3. 17-02. Diskussioner och mingel; middag och barhäng.

> Dag 2, del 1. 9.00-12.00  Paneldiskussion och frågor.

En panel bestående av olika aktörer och debattörer som kan kopplas till framtidens bokbransch. Fokus ligger på framtid och konsumentbeteende. Samt affär. Hur ska man tjäna pengar, hur ska man tänka kring distributionen, hur ska man tänka inför att andra aktörer kommer in i bokbranschen. Osv osv.

Moderatorer:
Anders Mildner (journalist/omvärldsbevakare)
Lars Winkler (chefredaktör för tidningen Svensk Bokhandel)

Medverkande i panelen:
Kalle Magnusson, Bokensframtid.se
Mattias Boström, Piratförlaget (alternativt någon från Förläggareföreningen)
Johanna Ögren, Bokhora
Dan Clancy, Google Books (alternativt en svensk Googlerepresentant)
Peter Sunde, The Pirate Bay (alternativt Rasmus Fleischer, Piratbyrån/Juliagruppen)
Åke Nygren, Kista bibliotek (alternativt någon från Kungliga Biblioteket)
Mats Söderlund, Författarförbundet (alternativt Isobel Hadley-Kamptz eller Unni Drougge författare)

Eventuellt skulle det vara intressant att ha med någon medieräv som Joakim Jardenberg och någon representant för dagstidningsbranschen. I publiken sitter hela bokbranschen som är med och ställer frågor och kommer med insikter.
(Ledsen för sjukt ojämn könsfördelning. Pinsamt. Det här går säkert att förbättra.)

> Dag 2, del 2. 13.00-15.00 Runda bord-samtal.
Deltagarna delas in i mindre grupper där de pratar kring ett antal angivna ämnen. Runt bordet sitter bokbransch och teknikbransch och andra aktörer blandat. Man “tvingas” prata kring ett ämne med folk som man annars kanske inte hade träffat.

> Dag 2-3, parallellt 15.00–15.00: “24 hour Book hack”

Ut med bokbranschen. In med 200 smartskallar och programmerare. Ge dem fri tillgång till bokbranschens data och kunskap om läsarna och köparna. Och ge dem tillgång till alla böcker. Ge dem 24 timmar att bygga intressanta tjänster kring litteratur och läsande, kring böcker och information.

Liknande evenemang har arrangerats kring media och musik, där det kommit fram massor av spännande små projekt. Det skulle vara fantastiskt att se vad som hade hänt  om liknande folk tog sig an  bokbranschen och kommunikationen kring kunskap, information, läsande och historieberättande. Förhoppningsvis skulle det ge läsplattan och andra digitala plattformar en stor push framåt när alla ser vad man faktiskt skulle kunna göra. Och hur enkelt det är.

Dag 3. 09.00–15.00. Ickekonferens med besökargenererad agenda.
Här står arrangörerna tillbaka för besökarnas och deltagarnas ämnen. Till förfogande finns ett antal rum och scener. Deltagarna har egna ämnen, tjänster eller produkter de vill diskutera, eller problem som behöver lösningar. Som besökare väljer man att dra igång en egen diskussion kring ett konkret ämne, eller så dyker man upp på någon av de andras. Alla kommer med input och förslag på hur just det här ämnet bör närmas på bästa sätt. Det kan vara allt från jättevisioner till små konkreta uppgifter.

Liknande evenmang är Reboot i Köpenhamn och SSWC som ägde rum på en idyllisk ö i Blekinge skärgård i somras. Båda rekommenderas starkt.

Dag 3. 15.00-16.00. Summering och presentation av 24h Book hack-produkterna.
Dokumentation och förslag på kommande aktionsplaner delas ut. Givetvis finns alla seminarier och diskussioner tillgängliga att se på Bambuser eller liknande tjänster. Kommentarer från bloggar och twitterflöden tas också med i dokumentation som görs tillgänglig för medverkande, besökande och alla som är intresserade.

* * *

Sådär, nu har ni ett väldigt konkret förslag över hur bokbranschen skulle kunna påskynda en förändring. Inte bara för att det är spännande, utan för att det är nödvändigt om man ska kunna hänga med tåget när det nu går. Möjligheterna och affärerna är oändliga, det gäller bara att sätta sig i förarsätet.

Att öppna upp för branschöverskridande samtal är en början.

Behöver ni tips på bra folk som kan hålla och dra i det så har jag en färdig lista, bara att höra av sig.

Jag måste ändå säga att förläggarnas Google Books-hat besvärar mig. Visa oss er egna framtidsplan nu, så vi förstår varför ni gör som ni gör.

Häromdagen adresserade jag ett twitter-inlägg till bokbranschen. Mattias Boström, produktions- och redaktionsansvarig på Piratförlaget – ett bokförlag med inriktning på svenska och skandinaviska författare – svarade. I deras roster finns bland annat Jan Guillou, Sara Kadefors, Jonas Jonasson, Linda Skugge och Stina Lundberg Dabrowski, en diger skara författare alltså. Våra inlägg utvecklade sig till en konversation/intervju som jag tycker ni borde läsa (den finns även på twitter, men #trådfail gör att det är väldigt svårt att följa något som har sagts mellan två personer). Många av dagens problem och (enligt mig; bristen på) morgondagens visioner behandlas. Observera att alla inlägg är maximalt 140 tecken långa, så utrymmet för nyanser och djupare resonemang är relativt litet. Eller; korthugget och effektivt. Lite Hemingwayish typ.

Det ska nog också tilläggas att Piratförlaget och Mattias Boström är ett av de förlagen i Sverige som är längst fram när det gäller att debattera och fundera kring framtiden för branschen.

Mattias Boström (@piratforlaget): Det handlar inte om ett Google Books-hat. Det handlar om invändningar mot ett avtal där vi trots allt är en av parterna.

Kalle Magnusson (@bokensframtid): När får man se en plan?

Mattias Boström: Bra fråga! Jag ska ta och presentera en handlingsplan. Mycket händer på många plan, det ska bara sammanfattas.

(efter det här inlägget skrev jag artikel Winning a battle – losing the war, eller: Hur förläggarna lyfte blicken och började älska Google Books)

Kalle Magnusson: För mig handlade Google Books om förlagens öppenhet för framtidens tjänster, från nya aktörer, därför jag blev besviken..

Mattias: Öppenhet innebär nyfikenhet. Nyfikenhet ger kreativitet och inspiration. Det kändes svårt att vara kreativ m Google Books. Däremot är förlagen öppna för all möjlig annan utveckling, där de själva åtminstone erbjuds att delta i diskussionen.

Kalle: Du menar att det skulle vara omöjligt att bygga tjänster kring och med Google Books som kompletterar/inspirerar?

Mattias: Det tror jag säkert skulle kunna gå. Men att bara få direktiv från extern aktör hur vi ska agera funkar inte.

Kalle: Hur ser du på att en extern aktör eldar på utv när branschen inte tar initiativet? Bra/dåligt? Vad om det är TPB nästa gång?

Mattias: Jättebra att de eldar på. Men det har varit omöjligt att föra en dialog med Google om detta. Hur skulle det då gå framöver? Branschen tar dessutom mängder av initiativ just nu, men det är viktigt att det sker på lika villkor med motparten.

Kalle: Vad jag förstår är det enskilda bokförlag som har “något på gång”? Det finns inget globalt eller ens nationellt initiativ?

Mattias: Det pågår både samarbeten över förlagsgränserna och inom enskilda bokförlag. Samt ut mot andra aktörer. Men är det just digitaliseringen av backlist som du tänker på? Där tror jag att det kommer ett nationellt initiativ inom 1 år

Kalle: Backlist & nysläpp, utländskt och svenskt. Allt måste digitaliseras och göras tillgängligt och relevant. Eller? …och är bokbranschen kapabel till det? Om Ja: Varför har man inte gjort det tidigare? Om nej: Av vem och hur? Ni vill ha kontrollen? Hur?

Mattias: Jag håller till 100% med dig. Det ska göras på bästa tänkbara sätt för alla inblandade parter. Det har tidigare inte funnits nån marknad för det. Inga läsplattor o dyl. Vi vill vara bland dem som har kontrollen.

Kalle: Förstår. Men missar man inte marknader som skapas av andra aktörer då? – som ni inte kunde se? (tex iTunes & Craigslist)

Mattias: Det är en väldig skillnad på erbjudanden om samarbeten och rena direktiv. Observera att jag inte är kritisk mot Googles (jag älskar dem), men mot avtalet som skapats tills m amer förf.förb o förl.förening.

Kalle: Jag förstår, men tycker ni gör fel. Ni bör välkomna decentraliseringen av distributionen för ha ngt alls att säga till om i framtiden?

Mattias: Okej, du tycker vi gör fel. Samtidigt anser vi att vår strävan är rätt. Du ser det visionärt, vi ser det praktiskt.

Kalle: Hm. Tar man beslut med omedelbar verkan (10 år på er?) så har man möjlighet att följa med och driva utvecklingen/evolutionen. …väntar man så blir det snarare en “revolution” och kontrollen glider ur händerna.. (praktiskt att vara visionär alltså)

Mattias: Allting måste inte heller fixas över en kafferast. Det här är för viktiga frågor att ta beslut om med omedelbar verkan. Det kommer hända mkt under närmaste året. Var så säker. Du får gärna vara visionär, jag nöjer mig med att sia 1 år  framåt.

Kalle: om 1 år kan ni leva på gamla modeller. men styr ni inte om för 10 år framåt idag, står ni handfallna om 3 år?

Mattias: Där tror jag att du är på rätt spår. Det är också därför det pågår arbete m dessa frågor. Även om det inte syns utåt ännu.

Diskussionen lär fortsätta…

Så här:

Det finns ett världsomspännande nätverk där människor världen över kommunicerar och utbyter information. Alla journalister, alla författare, alla forskare, alla universitet, alla högskolor, alla smartskallar, alla makthavare och alla specialister använder detta nätverk för att hitta information, ta del av varandras teorier och för att fördjupa sig på sitt område. Men det är även öppet för vanliga människor att söka kunskap och information om världen – nätverket används av alla, till allt möjligt. Man kan nog, utan att överdriva, säga att det världsomspännande nätverket har fört mänskligheten och vår kunskap om oss själva, och andra, framåt. Det har blivit en viktig del för vår utveckling som civilisation. En del i evolutionen.

Vid sidan om det här världsomspännande nätverket finns en gigantisk kunskapsbank som främst är lagrad i böcker. All vår kunskap, all vår historia, alla våra berättelser – allt som vi någonsin lärt oss om oss själva och andra, finns samlat i de här böckerna. Det är en jättestor och en jätteviktig del av vilka vi är och var vi kommer från. Men även vart vi är på väg. Genom historien har vi spenderat mycket tid, energi och pengar för att förvalta och tillgängliggöra de här böckerna, just för att de  berättar vår historia på ett beständigt och effektivt sätt.

De här två fenomenen är idag helt skilda från varandra – det digitala nätverket som vi kallar internet och den stora kunskapsbanken som finns i böcker, är inte kompatibla. Trots att det är på internet som möjligheterna till interaktion och konversation om informationen är som störst, och spridningen som effektivast och billigast, så är inte böckerna tillgängliga där. Mycket av den information som vi under årtusenden har samlat ihop, är exklusivt distribuerad i pappersböcker. Den finns inte tillgänglig i den värld där den skulle göra som mest nytta.

Det borde därför ligga i allas djupaste intresse att göra den pappersburna kunskapsbanken (och det kulturarv som den representerar) tillgänglig i den form som vi främst behöver den och kan ta del av den. Det tror jag alla tänkande människor, intresserad av innehållet eller ej, kan hålla med om.

Problement är alltså definierat: Vårt kulturarv och vår samlade kunskap finns inte tillgänglig för oss i den utsträckning och det format som vi vill och som vi behöver.

Det här påverkar oss på lite olika sätt. Jag tänker inte gå in så mycket på exakt hur, men det kanske främsta och tydligaste exemplet är ju att vi tenderar att välja bort de informationskällor som inte finns tillgängliga på internet, som är svåra att hitta och söka i – ett steg som i sig är helt naturligt och mänskligt, kan jag tycka. Att hitta information gömd i en pappersbok är idag betydligt svårare än att hitta information gömd på internet, i de allra flesta fall. Och anledningen till att det är så – att det är enklare att hitta något på internet trots att antalet skrivna ord är betydligt fler på nätet än i alla världens pappersböcker – har vi främst ett företag att tacka för; Google.

Google har skapat en tjänst som tillgängliggör, sorterar och prioriterar informationskällor åt oss på nätet (genom att analysera användarmönster visserligen, egentligen sorterar och prioriterar vi informationen själva) på ett bättre sätt än vad tusentals års biblioteksverksamhet har klarat av. Och idag är de här sökfunktionerna något som vi aldrig skulle klara oss utan, de är de viktigaste funktionerna på internet.

Hur som helst, Google är bra att sortera och prioritera den informationen som finns tilgänglig på nätet för oss, men de insåg också att vi faktiskt känner oss begränsade av utbudet på internet. Det finns så mycket information, kunskap, berättelser och texter som inte finns tillgängliga där – som vi saknar. För även om internet många gånger kan verka oändligt, så är det faktiskt inte det. Stora luckor i vår gigantiska kunskapsbank som vi samlat på oss, är inte tillgängliga. För mycket information är låst till pappersböcker.

“Det här måste vi ju göra någonting åt!”, tänkte Google.

Det är oktober 2004 och Google är på bokmässan i Frankfurt för att lansera sin nya satsning Google Print, som snart döptes om till Google Book Search (vanligtvis kallat Google Books). De är entusiastiska. Visionen är att göra internet mer komplett, att tillgängliggöra all den tryckta kunskap, information, kultur och historia som inte finns tillgänglig på internet. För de flesta låter det som om att de fått ett slag av hybris – men de har tekniken, de har kunskapen, de har visionen, och de har de ekonomiska medlen för att förverkliga detta. En helt unik position.

Vi som satt hemma framför våra datorer och böcker tyckte den här nyheten var helt fantastiskt.

Under de kommande åren skapar så Google nära kontakter med några av världens mest välsorterade bibliotek – som självklart ger tummen upp på deras förfrågan om de får göra bibliotekens innehåll mer tillgängligt – alla bibliotek ser nyttan och möjligheterna med initiativet. “Härligt! Nu kör vi!”, tänker Google och börjar  investera i teknik för att kunna förverkliga det här. De bygger scanningsutrustningar, programmerar plattformar för att kunna göra böckerna tillgängliga, och verktyg för att göra dem sökbara. Slutligen kan man äntligen börja digitalisera böckerna.

…klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick… osv.

Några år senare, hösten 2009, har man scannat in över 10 miljoner titlar. 10 miljoner titlar.

10 miljoner verk där världshistoriens största författare, forskare, tänkare och historieberättare finns representerade. Vilken skatt, de måste känna att de sitter på. Vilken tjänst de gör världen.

10 miljoner är mycket, men det är inte allt. Det finns någonstans mellan 80 och 185 miljoner titlar i världen och att Google själva skulle digitalisera allt det är kanske inte så realistiskt, men att koncentrera sig på de för många viktigaste titlarna är absolut inte uppnåeligt. Med 10 miljoner böcker kommer man långt. Som jämförelse rymmer världens i särklass största bibliotek, Library of Congress i USA, omkring 23 miljoner titlar i sin samling. Med 10 miljoner titlar är man alltså redan på god väg att uppfylla sin vision.

Nu skulle det bara ut på nätet också.

* *
 *

Ny scen.

“Det känns jätteskönt. Nu är vi inte med i avtalet längre, och vi hoppas att de svenska böcker som redan skannats in nu tas bort”  /Pia Janné Nyberg på Svenska Förläggareföreningen i Sydsvenskan.

“Det är oerhört glädjande. Det visar att den analys vi gjorde om att inte vara med i avtalet över huvud taget var riktig”  /Bonniers förlagsjurist, Dag Wetterberg i  samma artikel.

Jag sitter på ett hotellrum i Stavanger. Det regnar ute. Det är lördagen den 14 november 2009 och jag läser att Google – det företag som drivit, finansierat och trott på visionen om den tillgängliga informationen, den tillgängliga kunskapen – har förlorat. Förhandlingarna med bokbranschen om rättigheterna till att tillgängliggöra det inscannade materialet har havererat. Förläggarna tvingar Google att ta död på sin vision om ett komplett internet – om den tillgängliga litteraturhistorien, om den tillgängliga kunskapen, om det tillgängliga kulturarvet. De får inte tillgängliggöra en endaste bok från Europa. Eller Asien. Eller Sydamerika, Eller Afrika. Google är mycket besvikna.

Förläggana i sin tur är överlyckliga. De skålar i Champagne, dunkar sig själva i ryggen, hurrar för att de lyckats stoppa den stora elaka draken.

I Stavanger tilltar regnet utanför hotellfönstret.

* * *

Jag tänker: Hur kunde det bli så här?

Sedan Google startade sina hemmabyggda scanningsapparater har de varit i förhandlingar med bokbranschen om tillgängliggörandet av det inscannade materialet. Upphovsrätten kräver nämligen rättighetsinnehavarens godkännande av varje återpublicering av texten, något som bokbranschen inte varit helt intresserade av att ge Google. En stor skugga av skepsis har legat över bokbranschen så fort Google Books har kommit på tal. Man har varit misstänksam och fientlig till hela projektet, från början. Det är åtminstone känslan jag fått efter att ha följt den i tidningen Svensk Bokhandel och på internet. Det häller både de svenska förläggarna och utländska förläggarna.

Google trodde dock stenhårt på sin idé och ville förverkliga visionen. För internets bästa, för människors bästa, och säkerligen också för Googles bästa ur ett längre perspektiv. Men det avtal som de vill att bokförläggarna ska skriva på, godkänns inte.

Många förlag, de flesta tror jag, valde att acceptera avtalet – men många vägrade och kände sig överkörda. Förhandlingarna hade pågått länge men något avtal som båda parter kan komma överens om finns inte. Och i november 2009 meddelas att  amerikansk domstol lär förbjuda Google att skanna in och tillgängliggöra böcker vars rättighetsinnehavare inte är från USA, Kanada, Australien eller Storbritannien.

Det är svårt för en utomstående att sätta sig in i kontrakten till 100% – men jag kan ju se vad som händer. Många förlag valde att faktiskt acceptera avtalet, så jag tänker att det inte kan ha varit så fruktansvärt förskräckligt på alla sätt. Kanske inte det mest perfekta fördelaktiga avtalet, vad vet jag, men absolut inte helt otänkbart heller – de flesta förlagen skrev ju faktiskt under det. Även författarna och deras organisationer var positiva till avtalet, vilket är ett gott tecken. De uppmuntrade till och med förläggarna att skriva under – författarna såg fördelarna och ville vara med i Google Books. Men förläggarna vägrar.

“Det handlar inte om ett Google-hat. Det handlar om invändningar mot ett avtal där vi trots allt är en av parterna”, skrev Piratförlagets Mattias Boström till mig på Twitter. Jag hade precis besvärat mig över förläggarnas, som jag uttryckte det, “Google-hat” och jag beklagade mig över att förhandlingarna strandat.

Utan att lägga för mycket vikt vid det svaret tror jag ändå att det representerar ganska många av de nej-sägande förläggarnas tankar kring projektet. Att de helt enkelt har avböjt ett erbjudande där de är en av parterna, av säkert olika skäl. Någonting som man gör i alla företag, hela tiden.

Och visst, kanske handlar det främst om siffror och procent i ett avtal mellan potentiella affärspartners. Men samtidigt tycker jag att man måste komma ihåg att det faktiskt inte är vilket avtal som helst vi pratar om här. Inte vilket projekt som helst.

Känslan är att förläggarna stirrar sig blind på detaljer, och liksom missa den stora bilden. Vinningen är ju trots allt så otroligt stor för så otroligt många människor, hur hippiskt det än låter. Nu förstör några få, för väldigt väldigt många.

Det betyder inte att förläggarna ska ge bort alla sina rättigheter utan någon som helst vinning. Att de ska bli utnyttjade och känna sig överkörda. Där har båda parter ett ansvar, självklart. Men att som utomstående konsument och informationstörstande människa, stå bredvid och se att de två parterna inte kan komma överens – det är ganska så frustrerande, minst sagt. Att något i sammanhanget så banalt som ekonomiska detaljer i ett avtal kan stå i vägen för ett sällan skådat jätteprojekt för kulturen och demokratin är tråkigt. Och lite oförståeligt. Någon direkt action plan för hur förlagen ska tillgängliggöra materialet på annat sätt, har heller ingen sett, vilket kanske hade neutraliserat bilden av förläggarna något. Hur som helst är det frustrerande att de inte kunde komma överens.

En liknande frustration tror jag många kan känna igen från att följa FN:s klimatförhandlingar – där några få aktörer vägrar se utanför sina egna domäners intressen, missar helheten och den stora vinningen för alla, och istället stirrar sig blind på detaljer i ett avtal som kanske inte är det helt perfekta fördelaktiga avtalet för just dem. Ibland måste man resa sig över det, kan jag tycka.

Så, är det kört nu då?

Nej, det får vi väl inte hoppas. Men processen att göra den inbunda informationen tillgänglig likt Googles vision, känns nu nästan lika långt bort som innan Google startade sitt uppdrag. Det ser mörkt ut, kan man säga.

Men jag är optimistisk. En lösning kan vara att låta författarna få större utrymme i förhandlingarna. De vill ju att ett avtal ska träffas, och samtidigt har de ju ett intresse av att ges en så bra ekonomisk deal av Google som möjligt. Men framförallt vill de ju bli lästa, och fortsätta vara relevanta, och då måste de vara tillgängliga.

En annan lösning är att övertyga förläggarna om att deras möjligheter faktiskt blir större med Google Books, inte mindre. Jag är helt säker på att det kommer att finnas mängder med affärsmöjligheter kvar för förlagen, även om deras material finns på Google Books. Google Books är liksom början, inte slutet. Det har vi sett tydligt inom musikbranschen och filmbranschen, att de som väljer att inte följa med teknikutvecklingen och finnas tillgängliga på de nya plattformarna – faktiskt tar stryk av det. De tappar sin relevans, helt enkelt. Dessutom är ju inte Googles avtal exklusivt, vilket betyder att förläggarna kan skapa egna digitala tjänster om de vill. Parallellt.

Som sagt, Google Books är början – inte slutet.

* * *

Ny scen.

I kristallkulan spelas det upp en scen från en inte allt för avlägsen framtid.
Stämningen är tät, man förstår att det är viktiga saker som händer. Historieböckerna tittar på.

Titta! Ser ni hur de höjt blicken? Hur de har lämnat sina särintressen hemma och på ett Jed Bartletskts vis fattat pennan. Ser ni att de ler, och hur förväntansfulla de ser ut! Och hör ni stråkarna!? Stråkarna!

Äntligen har förlagen och Google rest sig över sina vanliga åtaganden, de har skrivit på ett unikt branschöverskridande avtal. Alla världens böcker ska scannas in, alla ska de bli tillgängliga. Avtalet är undertecknat. En överenskommelse har nåtts. Alla ser glada ut där de står, även förläggarna.

Inte nödvändigtvis för att avtalet i sig var det mest fördelaktiga för dem – utan för att informationen, kunskapen, kulturarvet och berättelserna äntligen blir tillgängliga på riktigt. För alla.

Vilka hjältar de skulle bli.

Jag gillar bibliotek. Fantastiska byggnader och fantastiskt koncept. Fri kunskap. För alla. Oslagbart!

Igår var jag på en debatt på Malmö stadsbibliotek som Sydsvenskan arrangerade. Anledningen har ni säkert hört om – chefen för Malmö stadsbibliotek har lanserat en ny vision om biblioteket i framtiden, dessutom med engelsk titel, och kultureliten har blivit rasande och börjat skrika om att kommersialisering och sponsrade nöjesparker inte hör hemma i en kommunalt finansierad verksamhet. Och, allt ska vara som det alltid ha varit – även om utlåningen och besökarna sviker.

Kultureliten tycker att boken (underförstått pappersboken) ska vara i fokus. Bibliotekschefen tycker att människorna ska vara i fokus.

Först lite fakta:
En initierad skara på 14 000 personer står för 53% av lånen på Malmös bibliotek.
2/3 av av besökarna kommer till biblioteket utan att låna med sig en bok hem.

* * *

Gårdagens debatt, bibliotekets statistik om utlån, samt med ett givande samtal med Åke Nygren på Kista bibliotek, har fått mig att tänka ganska mycket på bibliotekets roll i framtiden.

Så här tror jag:

Idag finns det över 10 miljoner böcker digitaliserade (och därmed snart tillgängliga), en siffra som lär dubbleras inom kort, och sen dubbleras igen efter det snarare än vi tror. Då hamnar vi i en situation där i princip alla böcker, all kunskap, som finns, är tillgänglig för alla i hela världen. När det hänt dröjer det inte många kvartal förrän den samlingen blir gratis för alla användarna. Så funkar liksom internet. Först genom pirater och hack. Och sen genom reklamfinansierade tjänster. Och sen genom ett allmänt konsensus om att samhällsnyttan nog är stor om all kunskap blir tillgänglig för alla.
Parallellt sker utvecklingen av läsplattorna. Inom 12 månader lär det finnas en “måste ha!”-produkt som har smooth design och bra gränssnitt. Plötsligt vill alla ha läsplattor. Den blir lika vanlig, eller kanske ännu vanligare på sikt, än sin kompis MP3-spelaren.

Alltså. inom 5-10 år (alltid svårt med siffror – men det är nog en kvalificerad gissning) kommer all information som någonsin funnits finnas tillgängliga för vem som helst – gratis. Du kommer också att kunna ta del av den här informationen på ett helt nytt sätt och de olika texterna kommer att kopplas ihop med varandra på ett sätt som kommer få konsekvenser vi ännu inte kan föreställa oss. Det kommer förändra allt lärande, allt läsande. Skönlitterärt så väl som fakta.

De här tjänsterna/databaserna kommer antagligen vara relativt frikopplade från den traditionella biblioteksvärlden och bokbranschen. Utvecklingen drivs av andra typer av företag, med en teknikinriktning (tex Google). De traditionella aktörerna kommer så klart att ha ett finger med i spelet, men eftersom de är lite sega nu (ja, nu-nu, idag) och inte vill hoppa på tåget fullt ut idag, så kommer de få svårare att påverka sin roll och sitt inflytande framöver. Det straffar sig inte nu, utan syns först om 4-8 år någonting.

Så vad är då bibliotekets roll i det här?
Bibliotekens roll tidigare har ju främst handlat om ett förvaltande och ett tillgängliggörande av material. Distributör för text, har man varit. Tyvärr har ju många missförstått det här och trott att pappersboken varit bibliotekets grundbult – självklart har det aldrig varit så. Det är historierna, berättelserna, lärandet och informationen som varit deras stöttepelare. Pappersboken är bara ett sätt att distribuera och arkivera dessa på. I de allra flesta fall även det bästa sättet att distribuera och arkivera dessa på.

När man förstår det är framtiden ganska så enkel. Och tydlig. Ingen kommer att gå till biblioteket för att låna en pappersbok. Läs det där igen. Ingen kommer att gå till biblioteket för att låna en pappersbok.

Hur kan jag säga så!? För mig handlar det om tillgänglighet, endast. Se här till exempel, varför ska jag…
1. Leta upp lånekortet (hittar det givetvis inte – ligger inte i byrån där det ska)
2. Sätta mig på cykeln och cykla till biblioteket (det regnar säkert också! gör ju alltid det i dystopiska framtidsutsikter?)
3. Gå in på biblioteket och söka i deras datorer efter vilken hyllbeteckning som den fysiska boken kan hittas under…
4. Leta upp en bibliotekarie som kan berätta för mig var jag hittar den där hyllan…
5. Leta rätt på boken i hyllan, gå till en utlåningsdisk, betala 10 kr för att jag inte hittade lånekortet och istället måste använda det egentligen betydligt bättre sättet att identifiera mig med – min ID-handling i form av mitt körkort.
6. Cykla hem (..i regnet!)
7. Väl hemma kan jag läsa boken (eller kanske bara de tre kapitel i boken som jag verkligen behöver) och sen cykla tillbaka några veckor senare för att lämna igen den (och betala böterna på 13 kronor för att den är försenad).

Bättre kan vi! Let me google that for you, liksom. Det går att distribuera text enklare än så. Enda anledningarna att vi gör det idag är att 1, informationen finns bara där; 2, pappersboken är i många fall fortfarande det bästa sättet att tillgodogöra sig stora mängder information på och 3; det är gratis att låna. När detta förändras eller får konkurrens kommer vi att se nya beteenden.

Och, som jag sa ovan, det är bara en tidsfråga innan all information blir tillgänglig digital. Gratis. Då finns exakt samma text “på nätet” som i pappersboken. Samma författare, samma formulering. Samma upplaga – och alla upplagor innan och efter, dessutom. Jag når den på några klick, och hittar även andra titlar som utvecklar det som mina tre kapitel jag visste att jag behövde läsa handlar om, eftersom användarkommentarer, metadata och automatgenererade filtreringar har tipsat mig.

Jag läser dessutom texten smidigt på min läsplatta där jag kan söka och bokmärka olika sektioner i de olika böckerna, slå upp konstiga ord direkt i ordlistan osv osv.

* * *

Vad ska jag med biblioteket till i framtiden när det finns bättre sätt att distribuera text på?
Det var det jag hade hoppats att “biblioteksstriden” på Malmö stadsbibliotek skulle ha handlat om. Det gjorde den inte, tyckte jag. Men vi skulle behöva en ny debatt. En konstruktiv debatt. Där utvecklingsmotståndarna kan stanna hemma (och kanske läsa en bok? vad vet jag). Och där de som faktiskt ser och välkomnar den här förändringen kan debattera om hur biblioteken ska agera då. Vilken nytta de ska göra. Det är väldigt viktigt.
Bibliotekets framtid är ingen angelägenhet för oss gamlingar som bevittnade “biblioteksstriden” i förrgår (jag är 27, och nog omkring 30 år yngre än medianen där inne). Bibliotekets framtid är främst en angelägenhet för samhället och barn/ungdomar. Den senare kategorin var, symptomatiskt, inte i närheten av biblioteket.

Hur som helst, bibliotekets huvuduppgift; att göra texter tillgängliga för en allmänhet, kommer helt enkelt inte vara lika viktig längre. Att hitta informationen kan vi göra själva och bättre. Och biblioteket kan aldrig ha i närheten av lika många pappersböcker i sina bokvalv som det går att lagra på bara några hårddiskar – och aldrig få fram informationen lika fort. Inte heller koppla ihop den på samma sätt. (Och jag slipper cykla i regnet för att få tag på den!)
Och det här med att förvalta… ja, det sköter ju sig lite av sig självt på nätet. En backup här, en backup där, så är det fixat. Ingenting försvinner från internet.

Så, vad ska jag med biblioteket nu då? Är det en kulturinstitution som sett sina viktigaste dagar?

Jag hoppas inte det. Och när jag lyssnade på Elsebeth Tank [fin hemsida förresten!], chef för Malmö stadsbibliotek under debatten, så fick jag faktiskt – hör och häpna! – lite hopp om att biblioteket hade förstått sin roll i framtiden. Jag tyckte hennes vision var bra. Om jag har någon kritik så skulle det snarare handla om att den var för försiktig i sin framtidsvision – även om jag förstår varför nu när jag sett vilka känslor de här förändringarna sätter igång…

Tillbaka till frågan – vad ska biblioteken göra? Jo, biblioteken ska ju givetvis fortsätta att jobba på tillgängligheten. Och förvaltningen av våra böcker, vårt kulturarv, är så klart viktigt av många olika anledningar. Men att det skulle vara deras huvuduppgift i framtiden ställer jag inte upp på. Bibliotekens roll i framtiden kommer snarare att vara av en annan karaktär. Som framförallt kommer att handla om att inspirera.

2019 när någon frågar Malmö stadsbibliotek vad deras funktion i samhället är kommer svaret att vara: Vi inspirerar människor att ta del av information, berättelser, historier och lärande. Vi vill göra våra medborgare smartare, kunnigare, mer pålästa, hungrigare, mer allmänbildade och mer inspirerande för sina medmänniskor. Hur vi gör det? Olika.

Flummigt va?

Men så är det. Allt är tillgängligt, överallt, gratis. Alla kan hitta vad som helst, när som helst.
Det enda som återstår då är ju att vi måste vilja hitta och ta del av informationen. Det är Bibliotekets viktigaste roll framöver. Att inspirera folk att ta del av för dem ny information och för dem nya berättelser. Att inspirera folk att ta del av för dem ny information och för dem nya berättelser. Att inspirera folk att ta del av för dem ny information och för dem nya berättelser.

Hur man ska göra detta finns det mycket att säga om. Jag tänker nog inte gå in på alla de sättet jag kan tänka mig att det sker på, men att bibliotekets roll och inriktning kommer att behöva förändras mycket är inte svårt att förutse. Och det kan nog dessutom behöva göras ganska så fort… (Som sagt, 14000 pers på Malmöbibblan står för hälften av stadens lån. Malmö som har 300 000 invånare.)

För om biblioteket ska kunna utvecklas med sin roll, och vara i framkant i utvecklingen snarare än långa steg efter, så måste man påbörja omställningen nu. Det är ett stor skepp som ska navigeras. Framförallt så är det betydligt enklare att inspirera och influera människor om man redan har ett stark inflytande och en stor trovärdighet och tillit hos dem (alla älskar ju bibliotek, även de som inte går dit, men vad säger att det alltid kommer att vara så?). Arbetet måste alltså påbörjas innan det är allt för få människor som besöker biblioteken, innan bibliotekets positiva aura börjar blekna, annars kommer man helt enkelt inte ha den cred som behövs för att kunna samla, inspirera och uppmuntra invånarna att leta vidare i informationsöverflödet.

Här är en liten snabb lista med tankar som måste in på biblioteken, nu. Ingen fullständig action plan på något sätt. Men lite stödord. Fram till vägen som leder till större intresse och inflytande för biblioteken.

Lite “rakt ut” kanske, men det är följande som måste ske:

1. Ut med pappersböckerna
2. In med människorna
3. In med bästa wifi-uppkopplingen i stan
4. In med bästa kaféerna i stan.
5. Bästa lokalerna har ni redan, så mötesplatsanpassa dem istället – gör det enkelt för människor att samtala, tala, läsa, berätta, inspirera och inspireras.
6. Fram med bibliotekarierna! Ut ur arkiven, ner på golven. Träffa folk, debattera, uppvigla, kommentera. Väck intresse! Få liv i oss!
7. In med andra yrkesgrupper. Journalister, pedagoger, it-folk, företagsfolk, kreatörer, konstnärer, förläggare, syo-konsulenter, professorer, lärare och historieberättare.
8. In med inspirationen och kreativiteten!
9. Ut på stan! Biblioteket som en del i samhället och offentliga rummet. Självklart. Erbjud bibliotekets inspirationstjänster på andra platser än i de egna lokalerna.
10. In med författarna och artisterna – arrangera föreläsningar, debatter, samtal, spelningar, utställningar och liknande i mycket högre grad. Tänk brett!
11. Sluta fokusera på texten. Fokusera på lärandet, berättelserna, informationen och kulturen istället. Och människorna bakom och framför.
12. In med “kontexten”. Ge oss vårt läsande och lärande ett sammanhang. Materialisera den digitala texten på olika sätt. Möten är bara ett av många. Ni måste tillföra något till berättelserna och informationen.

Vad är då kvar av den traditionella biblioteksverksamheten?
Rätt mycket, antagligen. Men med väldigt mycket mera adderat. Ett av bibliotekens och bibliotekariernas största funktioner i framtiden tror jag blir som kuratorer och inkubatorer för idéer.
Peppa folket till lärande och fortbildning. Samt filtrera ut och uppmärksamma de ämnen/personer/strömningar som är intressanta just nu. Få folk att komma till biblioteket på samma sätt som vi idag går till lekparken, puben, resumés onsdags-öl, företagsinkubatorerna, sportarenan, biografen och stadsfestivalen. Bredda biblioteket, helt enkelt.

“Vad är då skillnaden mellan Espresso House och Stadsbiblioteket?” frågar du mig lite dissigt.
Svaret är enkelt: Kontexten så klart! Sammanhanget, människorna, innehållet, miljön, byggnaderna, inspirationen. En plats där människor möts för att prata litteratur, kunskap, lärande och kultur. Människor som är precis som du. Och du. Och du. Och du. Och jag. Och som pratar om de sakerna som vi alla vill. Ett öppet forum. En upplevelsepark med kunskap, lärande och berättande i botten.

Där har ni framtiden för ett levande bibliotek. Se nu till att ta möjligheten att göra något bra utav det. Fokusera på rätt saker och tänk längre än din pappersboks sista sida. Men, I tell you, det är dags att börja nu om biblioteket ska ha en fortsatt lika stark ställning i framtiden.

Eller i andra ord:

Alternativ A.
Biblioteket genomgår förändringen och blir en plats för kunskapsutbyte, fördjupning och inspiration för en stor del av stadens befolkning. Man kommer hit för att lyssna på intressanta föreläsare, historier, uppträdanden. För att jobba, för att träffa folk, för att träffa nya folk att anställa, för att skapa, för att dela med sig av information och reflektion, för häng, mys, inspiration och för att det är en fantastisk plats med mycket historia och kunskap i väggarna. Och för att, ja just det, höll nästan på att glömma! – man kommer till biblioteket för att läsa! Men inte för att låna.

Alternativ B.
Biblioteket fortsätter att vandra på den redan allt mer avsmalnande stigen. Det blir en kostsam kulturinstitution vars främsta uppgift blir att förvalta ett gigantiskt kulturarv som snart ingen vill ta del av på det sättet som det erbjuds. Från många lån till några få. Till få lån för några få. (I förlängningen: pengarna försvinner, ingen vill satsa på en verksamhet som ingen vill ha, och Alternativ A ovan tvingas igenom, men något årtionde för sent. Och då blir det svårt. Man måste rädda den krassliga relationen till biblioteket som skapats den senaste tiden och det kommer bli svårt att få de “unga och hungriga” människorna att vilja cykla till biblioteket…)

Nå? Det är bara att välja! Och kom ihåg: “Det kan gå väldigt fort från ‘Det är för tidigt att säga någonting om…’ till ‘Det är för sent för att göra någonting åt…’

Lästips: En artikel om ett bibliotek som slängt ut alla böcker hittar ni här (tipstack till någon på Twitter, kommer bara inte ihåg vem som postade den, sorry): http://www.boston.com/news/local/massachusetts/articles/2009/09/04/a_library_without_the_books/?page=full

Bokbranschens endimensionella idé om digitalisering är olycksbådande
Frågan om digitalisering reduceras till en fråga om hur man kan få folk att köpa “e-böcker“.
[Förresten: läs Rasmus bok Det Postdigitala Manifestet. Köps här. Det lär bli den skarpaste text om digitaliseringen och dess efterspel som du läst och du kommer känna dig som en visare postdigital människa efteråt.]

Eboksläsare – så funkar det!
Nu har jag haft min eboksläsare en 10 dagar ungefär och det är dags att berätta hur det har fungerat och hur det känns att läsa från en läsplatta.

Hallå, bokbranschen! Ni har missat nåt
I en obetydlig monter på Bokmässan sker något betydande. Här – på några kvadratmeter som pryds av neongula plakat med handskriven text – finns den första svenska läsplattan för e-böcker till försäljning, Nuut. Stor som en pocketbok, med en mycket läsvänlig skärm. Här ryms tusen böcker, man vänder sida med en knapptryckning.

De förledande
Bonnierkoncernens nya kontrakt berövar författarna upphovsrätten.
Isobel Hadley-Kamptz förklarar varför hon inte vill skriva under.

Här är morgondagens läsplattor och böjbara papper
Förstå-sig-påarna menar att den stundande hösten kommer att innebära genombrottet för e-böcker och – följdaktligen – e-bokläsare på den svenska marknaden. Vissa pratar om ett paradigmskifte.

Berättandets och bokens framtid
Lagom till bokmässan lyfter Anna fram bokens framtid som veckans skifte. Precis som musik-, film och TV-industrin står bok-industrin inför ett pågående skifte.

En e-boksexplosion i vinter?
Att tala om en digital framtid när vi redan lever mitt i en digital verklighet kan verka märkligt. Men faktum är tvärtom att det digitaliserade fortfarande är just framtid, inte minst när det kommer till bokläsning.

Bokmässekoma
Anna Troberg: Det är alltid extremt svårt att summera mässan, men jag ska försöka.

Svårt att digitalisera backlist för små förlag
I Sverige fungerar Elib som den enda distributören av elektroniska böcker och i förlagsvärlden pågår just nu en typ av upprustning med digitaliseringsprojekt som skall leda till att det mesta i backlist, alltså det som inte längre finns i tryck, ska vara tillgängligt i e-boksform. Att