Bokens framtid

Google Books är ett fantastiskt projekt som ingen annan aktör, innanför eller utanför bokbranschens väggar, har haft ekonomi, kunskap eller vision nog att dra igång. Men den svenska Förläggareföreningen kallar Google Books för “världens största upphovsrättsintrång”. Liknande förläggarorganisationer håller med. Själv tycker jag att “ett av världens största och viktigaste demokratiska initiativ”, är en mer rättvis beskrivning.

Så här:

Det finns ett världsomspännande nätverk där människor världen över kommunicerar och utbyter information. Alla journalister, alla författare, alla forskare, alla universitet, alla högskolor, alla smartskallar, alla makthavare och alla specialister använder detta nätverk för att hitta information, ta del av varandras teorier och för att fördjupa sig på sitt område. Men det är även öppet för vanliga människor att söka kunskap och information om världen – nätverket används av alla, till allt möjligt. Man kan nog, utan att överdriva, säga att det världsomspännande nätverket har fört mänskligheten och vår kunskap om oss själva, och andra, framåt. Det har blivit en viktig del för vår utveckling som civilisation. En del i evolutionen.

Vid sidan om det här världsomspännande nätverket finns en gigantisk kunskapsbank som främst är lagrad i böcker. All vår kunskap, all vår historia, alla våra berättelser – allt som vi någonsin lärt oss om oss själva och andra, finns samlat i de här böckerna. Det är en jättestor och en jätteviktig del av vilka vi är och var vi kommer från. Men även vart vi är på väg. Genom historien har vi spenderat mycket tid, energi och pengar för att förvalta och tillgängliggöra de här böckerna, just för att de  berättar vår historia på ett beständigt och effektivt sätt.

De här två fenomenen är idag helt skilda från varandra – det digitala nätverket som vi kallar internet och den stora kunskapsbanken som finns i böcker, är inte kompatibla. Trots att det är på internet som möjligheterna till interaktion och konversation om informationen är som störst, och spridningen som effektivast och billigast, så är inte böckerna tillgängliga där. Mycket av den information som vi under årtusenden har samlat ihop, är exklusivt distribuerad i pappersböcker. Den finns inte tillgänglig i den värld där den skulle göra som mest nytta.

Det borde därför ligga i allas djupaste intresse att göra den pappersburna kunskapsbanken (och det kulturarv som den representerar) tillgänglig i den form som vi främst behöver den och kan ta del av den. Det tror jag alla tänkande människor, intresserad av innehållet eller ej, kan hålla med om.

Problement är alltså definierat: Vårt kulturarv och vår samlade kunskap finns inte tillgänglig för oss i den utsträckning och det format som vi vill och som vi behöver.

Det här påverkar oss på lite olika sätt. Jag tänker inte gå in så mycket på exakt hur, men det kanske främsta och tydligaste exemplet är ju att vi tenderar att välja bort de informationskällor som inte finns tillgängliga på internet, som är svåra att hitta och söka i – ett steg som i sig är helt naturligt och mänskligt, kan jag tycka. Att hitta information gömd i en pappersbok är idag betydligt svårare än att hitta information gömd på internet, i de allra flesta fall. Och anledningen till att det är så – att det är enklare att hitta något på internet trots att antalet skrivna ord är betydligt fler på nätet än i alla världens pappersböcker – har vi främst ett företag att tacka för; Google.

Google har skapat en tjänst som tillgängliggör, sorterar och prioriterar informationskällor åt oss på nätet (genom att analysera användarmönster visserligen, egentligen sorterar och prioriterar vi informationen själva) på ett bättre sätt än vad tusentals års biblioteksverksamhet har klarat av. Och idag är de här sökfunktionerna något som vi aldrig skulle klara oss utan, de är de viktigaste funktionerna på internet.

Hur som helst, Google är bra att sortera och prioritera den informationen som finns tilgänglig på nätet för oss, men de insåg också att vi faktiskt känner oss begränsade av utbudet på internet. Det finns så mycket information, kunskap, berättelser och texter som inte finns tillgängliga där – som vi saknar. För även om internet många gånger kan verka oändligt, så är det faktiskt inte det. Stora luckor i vår gigantiska kunskapsbank som vi samlat på oss, är inte tillgängliga. För mycket information är låst till pappersböcker.

“Det här måste vi ju göra någonting åt!”, tänkte Google.

Det är oktober 2004 och Google är på bokmässan i Frankfurt för att lansera sin nya satsning Google Print, som snart döptes om till Google Book Search (vanligtvis kallat Google Books). De är entusiastiska. Visionen är att göra internet mer komplett, att tillgängliggöra all den tryckta kunskap, information, kultur och historia som inte finns tillgänglig på internet. För de flesta låter det som om att de fått ett slag av hybris – men de har tekniken, de har kunskapen, de har visionen, och de har de ekonomiska medlen för att förverkliga detta. En helt unik position.

Vi som satt hemma framför våra datorer och böcker tyckte den här nyheten var helt fantastiskt.

Under de kommande åren skapar så Google nära kontakter med några av världens mest välsorterade bibliotek – som självklart ger tummen upp på deras förfrågan om de får göra bibliotekens innehåll mer tillgängligt – alla bibliotek ser nyttan och möjligheterna med initiativet. “Härligt! Nu kör vi!”, tänker Google och börjar  investera i teknik för att kunna förverkliga det här. De bygger scanningsutrustningar, programmerar plattformar för att kunna göra böckerna tillgängliga, och verktyg för att göra dem sökbara. Slutligen kan man äntligen börja digitalisera böckerna.

…klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick, vänd, klick… osv.

Några år senare, hösten 2009, har man scannat in över 10 miljoner titlar. 10 miljoner titlar.

10 miljoner verk där världshistoriens största författare, forskare, tänkare och historieberättare finns representerade. Vilken skatt, de måste känna att de sitter på. Vilken tjänst de gör världen.

10 miljoner är mycket, men det är inte allt. Det finns någonstans mellan 80 och 185 miljoner titlar i världen och att Google själva skulle digitalisera allt det är kanske inte så realistiskt, men att koncentrera sig på de för många viktigaste titlarna är absolut inte uppnåeligt. Med 10 miljoner böcker kommer man långt. Som jämförelse rymmer världens i särklass största bibliotek, Library of Congress i USA, omkring 23 miljoner titlar i sin samling. Med 10 miljoner titlar är man alltså redan på god väg att uppfylla sin vision.

Nu skulle det bara ut på nätet också.

* *
 *

Ny scen.

“Det känns jätteskönt. Nu är vi inte med i avtalet längre, och vi hoppas att de svenska böcker som redan skannats in nu tas bort”  /Pia Janné Nyberg på Svenska Förläggareföreningen i Sydsvenskan.

“Det är oerhört glädjande. Det visar att den analys vi gjorde om att inte vara med i avtalet över huvud taget var riktig”  /Bonniers förlagsjurist, Dag Wetterberg i  samma artikel.

Jag sitter på ett hotellrum i Stavanger. Det regnar ute. Det är lördagen den 14 november 2009 och jag läser att Google – det företag som drivit, finansierat och trott på visionen om den tillgängliga informationen, den tillgängliga kunskapen – har förlorat. Förhandlingarna med bokbranschen om rättigheterna till att tillgängliggöra det inscannade materialet har havererat. Förläggarna tvingar Google att ta död på sin vision om ett komplett internet – om den tillgängliga litteraturhistorien, om den tillgängliga kunskapen, om det tillgängliga kulturarvet. De får inte tillgängliggöra en endaste bok från Europa. Eller Asien. Eller Sydamerika, Eller Afrika. Google är mycket besvikna.

Förläggana i sin tur är överlyckliga. De skålar i Champagne, dunkar sig själva i ryggen, hurrar för att de lyckats stoppa den stora elaka draken.

I Stavanger tilltar regnet utanför hotellfönstret.

* * *

Jag tänker: Hur kunde det bli så här?

Sedan Google startade sina hemmabyggda scanningsapparater har de varit i förhandlingar med bokbranschen om tillgängliggörandet av det inscannade materialet. Upphovsrätten kräver nämligen rättighetsinnehavarens godkännande av varje återpublicering av texten, något som bokbranschen inte varit helt intresserade av att ge Google. En stor skugga av skepsis har legat över bokbranschen så fort Google Books har kommit på tal. Man har varit misstänksam och fientlig till hela projektet, från början. Det är åtminstone känslan jag fått efter att ha följt den i tidningen Svensk Bokhandel och på internet. Det häller både de svenska förläggarna och utländska förläggarna.

Google trodde dock stenhårt på sin idé och ville förverkliga visionen. För internets bästa, för människors bästa, och säkerligen också för Googles bästa ur ett längre perspektiv. Men det avtal som de vill att bokförläggarna ska skriva på, godkänns inte.

Många förlag, de flesta tror jag, valde att acceptera avtalet – men många vägrade och kände sig överkörda. Förhandlingarna hade pågått länge men något avtal som båda parter kan komma överens om finns inte. Och i november 2009 meddelas att  amerikansk domstol lär förbjuda Google att skanna in och tillgängliggöra böcker vars rättighetsinnehavare inte är från USA, Kanada, Australien eller Storbritannien.

Det är svårt för en utomstående att sätta sig in i kontrakten till 100% – men jag kan ju se vad som händer. Många förlag valde att faktiskt acceptera avtalet, så jag tänker att det inte kan ha varit så fruktansvärt förskräckligt på alla sätt. Kanske inte det mest perfekta fördelaktiga avtalet, vad vet jag, men absolut inte helt otänkbart heller – de flesta förlagen skrev ju faktiskt under det. Även författarna och deras organisationer var positiva till avtalet, vilket är ett gott tecken. De uppmuntrade till och med förläggarna att skriva under – författarna såg fördelarna och ville vara med i Google Books. Men förläggarna vägrar.

“Det handlar inte om ett Google-hat. Det handlar om invändningar mot ett avtal där vi trots allt är en av parterna”, skrev Piratförlagets Mattias Boström till mig på Twitter. Jag hade precis besvärat mig över förläggarnas, som jag uttryckte det, “Google-hat” och jag beklagade mig över att förhandlingarna strandat.

Utan att lägga för mycket vikt vid det svaret tror jag ändå att det representerar ganska många av de nej-sägande förläggarnas tankar kring projektet. Att de helt enkelt har avböjt ett erbjudande där de är en av parterna, av säkert olika skäl. Någonting som man gör i alla företag, hela tiden.

Och visst, kanske handlar det främst om siffror och procent i ett avtal mellan potentiella affärspartners. Men samtidigt tycker jag att man måste komma ihåg att det faktiskt inte är vilket avtal som helst vi pratar om här. Inte vilket projekt som helst.

Känslan är att förläggarna stirrar sig blind på detaljer, och liksom missa den stora bilden. Vinningen är ju trots allt så otroligt stor för så otroligt många människor, hur hippiskt det än låter. Nu förstör några få, för väldigt väldigt många.

Det betyder inte att förläggarna ska ge bort alla sina rättigheter utan någon som helst vinning. Att de ska bli utnyttjade och känna sig överkörda. Där har båda parter ett ansvar, självklart. Men att som utomstående konsument och informationstörstande människa, stå bredvid och se att de två parterna inte kan komma överens – det är ganska så frustrerande, minst sagt. Att något i sammanhanget så banalt som ekonomiska detaljer i ett avtal kan stå i vägen för ett sällan skådat jätteprojekt för kulturen och demokratin är tråkigt. Och lite oförståeligt. Någon direkt action plan för hur förlagen ska tillgängliggöra materialet på annat sätt, har heller ingen sett, vilket kanske hade neutraliserat bilden av förläggarna något. Hur som helst är det frustrerande att de inte kunde komma överens.

En liknande frustration tror jag många kan känna igen från att följa FN:s klimatförhandlingar – där några få aktörer vägrar se utanför sina egna domäners intressen, missar helheten och den stora vinningen för alla, och istället stirrar sig blind på detaljer i ett avtal som kanske inte är det helt perfekta fördelaktiga avtalet för just dem. Ibland måste man resa sig över det, kan jag tycka.

Så, är det kört nu då?

Nej, det får vi väl inte hoppas. Men processen att göra den inbunda informationen tillgänglig likt Googles vision, känns nu nästan lika långt bort som innan Google startade sitt uppdrag. Det ser mörkt ut, kan man säga.

Men jag är optimistisk. En lösning kan vara att låta författarna få större utrymme i förhandlingarna. De vill ju att ett avtal ska träffas, och samtidigt har de ju ett intresse av att ges en så bra ekonomisk deal av Google som möjligt. Men framförallt vill de ju bli lästa, och fortsätta vara relevanta, och då måste de vara tillgängliga.

En annan lösning är att övertyga förläggarna om att deras möjligheter faktiskt blir större med Google Books, inte mindre. Jag är helt säker på att det kommer att finnas mängder med affärsmöjligheter kvar för förlagen, även om deras material finns på Google Books. Google Books är liksom början, inte slutet. Det har vi sett tydligt inom musikbranschen och filmbranschen, att de som väljer att inte följa med teknikutvecklingen och finnas tillgängliga på de nya plattformarna – faktiskt tar stryk av det. De tappar sin relevans, helt enkelt. Dessutom är ju inte Googles avtal exklusivt, vilket betyder att förläggarna kan skapa egna digitala tjänster om de vill. Parallellt.

Som sagt, Google Books är början – inte slutet.

* * *

Ny scen.

I kristallkulan spelas det upp en scen från en inte allt för avlägsen framtid.
Stämningen är tät, man förstår att det är viktiga saker som händer. Historieböckerna tittar på.

Titta! Ser ni hur de höjt blicken? Hur de har lämnat sina särintressen hemma och på ett Jed Bartletskts vis fattat pennan. Ser ni att de ler, och hur förväntansfulla de ser ut! Och hör ni stråkarna!? Stråkarna!

Äntligen har förlagen och Google rest sig över sina vanliga åtaganden, de har skrivit på ett unikt branschöverskridande avtal. Alla världens böcker ska scannas in, alla ska de bli tillgängliga. Avtalet är undertecknat. En överenskommelse har nåtts. Alla ser glada ut där de står, även förläggarna.

Inte nödvändigtvis för att avtalet i sig var det mest fördelaktiga för dem – utan för att informationen, kunskapen, kulturarvet och berättelserna äntligen blir tillgängliga på riktigt. För alla.

Vilka hjältar de skulle bli.

Tags: digitalisering, Förläggareföreningen, Google Book Search, Google Books, Googleavtalet, kunskap, vision